Efter att länge ha varit utestängda har pensionärerna på senare år tagit det stadiga benet före in i popkulturens centrum. Inte minst i Storbritannien. Man kan se det i litteraturen – där fenomenet fått en egen genrebeteckning, "gerry-lit" – men kanske ännu tydligare i filmen. Värdet av det seniora kapitalet, ”det grå pundet” som det ibland kallas, befästes definitivt med den oväntade succén "Hotell Marigold" från 2012.
Till stor del berodde den framgången på ensemblen, som föga oväntat var fantastisk. Med mindre magnetiska namn hade kalkonen sniffat filmen i hasorna. Samma sak kan sägas om uppföljaren, "Hotell Marigold 2".
Dramaturgin är den här gången mindre stadig och berättelsen rörigare. Dessutom är nyhetsvärdet från ettan är borta. I princip hela det gamla gänget av 65-plussare är kvar på det slitna, indiska hotell dit de kom för att tillbringa livets sista fas. Och den här gången tänker de… tja – fortsätta att vara där. Eller kanske på ett nytt hotell i närheten. Den unge hotellägaren Sonny tänker nämligen expandera verksamheten.
Som ville regissören John Madden kompensera för en viss brist på dynamik i delar av manuset kallar han in en Richard Gere i silverrävskrud, som antingen är en aspirerande författare – vilket han utger sig för – eller en observatör från ett stort amerikanskt företag med investeringsplaner. Och utifall det inte skulle vara nog smäller han dessutom till med en schablon av ett väldigt Bollywood-bröllop, som inte ska lämna några sinnen oantastade. (Här festar filmen loss på den kitschiga Indien-exotismen som om det inte fanns någon postkolonial morgondag.)
Återigen är det skådespelarna, framför allt Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Penelope Wilton, Diana Hardcastle, Celia Imrie och Donald Pickup, som räddar alltsammans och faktiskt skänker de två timmarna ett visst underhållningsvärde.
Det trots att de inte har särskilt mycket att arbeta med. Tänk om man hade vågat investera det där grå pundet lite modigare; tänk om till exempel Maggie Smith hade fått en roll som åtminstone något skilde sig från den utåt cyniska och innerst inne hjärtegoda person som hon gör i till exempel ”Downton Abbey” och ungefär fyrtiofem andra produktioner. Och tänk om en del av alla dess skämt om ålderdomen – som krävde den ett motiv för att få visas på duken – ersatts av något mindre väntat och mer spirituellt.
Ja, då hade avkastningen blivit högre och "Hotell Marigold 2" kanske rent av angelägen.