När Misery Loves Co. äntrar Katalins scen är det inför en hemmapublik. I sportsammanhang brukar det vara en fördel – publiken sluter upp bakom sitt lag för stötta dem till seger. Trots att lokalen bara är halvfull ligger förväntningarna i luften och initialt går det inte att ta miste på spelglädjen – det märks att bandet är hungrigt efter drygt 16 års uppehåll.
Musikaliskt låter det bra – riktigt bra bitvis. Det är välrepeterat och engagerat. Rockinstrumenten och de elektroniska ljudinslagen smälter samman till en organisk helhet och de industriella ljuden är välintegrerade i den övergripande ljudbilden. Trummisen Jesper Skarin lyckas på ett imponerande sätt hålla sig till klicket med bibehållet sväng. Ändå känns det som att han håller tillbaka för att inte dras med i intensiteten. Precis här ligger problemet med förinspelade ljud: det blir svårt att följa situationen och anpassa musiken efter tillfället. Konsekvensen av detta är att dynamiken lätt blir densamma genom hela spelningen. Även om Misery Loves Co. presenterar en genomarbetad ljudbild där ingenting tycks ha lämnats åt slumpen så får man intrycket att musikerna känner sig hämmade.
Men kanske hänger det inte bara på de förinspelade ljuden. Det är ett kultförklarat Uppsalaband som spelar i Uppsala, vilket ser bra ut på pappret. Man kan tänka sig att det borde medföra ett genuint engagemang från publikens sida – åtminstone verkar det som att bandmedlemmarna hoppas på detta. Men allteftersom blir det tydligt att verkligheten inte riktigt motsvarar förväntningarna. Bandet går ut med hedervärd energi men får konstigt nog ett relativt ljummet gensvar. Inte ens det faktum att sångaren Patrik Wirén utstuderat tömmer sin vattenflaska över huvudet och slungar ut vattendropparna i det skarpa stroboskopljuset verkar få igång publiken.
Det finns dock ett undantag. När Misery Loves Co. spelar låten ”My mind still speaks” från debutplattan börjar två personer i publiken att röja runt och kasta sig mot varandra, så kallad ”moshing”. Fenomenet är omdiskuterat då det lätt kan medföra allvarliga kroppsskador, men är ändå ett närmast obligatoriskt inslag på punk- och metalkonserter. Detta spontana uttryck avstyrs dock snabbt när en konsertbesökare ber dem att ”lugna ner sig”.
En sliten gammal klyscha säger att man aldrig blir profet i sin egen hemstad. Dessvärre brukar det ligga en hel del sanning i de nötta uttrycken, och fredagens spelning är inget undantag. Jag tror, och hoppas, att uppslutningen blir bättre nästa vecka när bandet spelar i huvudstaden. Det är de värda.