Det visade sig vara precis tjugo år sedan som Charlotte Perrelli, då Nilsson, sjöng ”Tusen och en natt” första gången i Schlagerfestivalen 1999 (då fortfarande med en enda tävlingsomgång, härliga tider!). Den kom också som självklart inplanerat extranummer där publiken glatt sjöng med.
Charlotte Perrelli turnerar med ”Flickan från Småland”, en konsert som blandar de mest kända låtarna med bilder och berättelser från barndomen och karriären. Något av en revanschresa har den också där hon citerar från typ 20 år gamla recensioner av effektsökande journalister som Markus Larsson och Linda Skugge med något av ”ha, se på mig nu”, en enkel flicka från Småland. Den delen hade hon kunnat bespara sig, det biter i alla fall inte på mig.
Helt klart har hon blivit illa behandlad i sensationspressen många gånger under sin karriär, bara att fördöma! Men det blir en lite fadd känsla att prata om det på scenen, lite så där amerikansk framgångsteologi över det hela.
Mer intressant är när hon berättar från karriären, med alla de fallgropar branschen gärna vill gräva speciellt för kvinnliga artister. Hon är dock stark bedyrar hon flera gånger. Hon faller dock lite i gropen själv när hon presenterar det kompetenta men aningen anonyma bandet, där får männen hela namnet, kvinnorna bara förnamn.
Hon talar om att hon gått i den bästa skolan för en artist, nämligen som dansbandsvokalist. Hårt arbete och träning att ta en publik. Absolut, jag tror henne, men samtidigt har det nog begränsat henne också. Det vilar något av dansband och schlager över det mesta hon gör. Som bäst blir konserten när hon bryter av ordentligt. Hon sjunger sin idol Monica Z och gör ”Under vinrankan” (skriven av Uppsalas stolthet Peter R Ericson som producerade Monicas sista album) i en bra version. Likaså duetten med en filmad Stor från ”Så mycket bättre” är lysande.
Största ögonblicket är när hon sjunger storslagna ”Caruso”, som även Pavarotti spelat in. Där visar hon verkligen vilken fantastisk sångerska hon är. Då blir det mer La Perrelli än Smålandsflicka. Och en bra chans att säga att vad hon tycker om italienska män.
Som helhet en konsert som den inte så talrika publiken, runt 500, nog var nöjd med. Hon bjöd på en hel del av sig själv med ord som varför det inte var några klädbyten: ”käringen har blivit lat”. Det märktes dock inte i övrigt.