Recension
La Cappella
I juletid
Missionskyrkan
18 december 2021
Ännu en Uppsalakör steg fram ur pandemimörkret när La Cappella på lördagen gav sin konsert "I juletid". Kören visade under den knappt timslånga konserten att den hade varit flitig under det ofrivilliga uppehållet. Det var påfallande hur välklingande den var trots den korta tid som den måste ha haft till förfogande för repetitioner. La Cappella har alltid haft en styrka i altstämmorna som har givit kören en fyllighet som inte är helt vanlig hos damkörer. Den egenskapen finns kvar – jag lyssnade på några sånger från deras julskiva från 2002 för att jämföra och måste säga att jag tycker att årets kör klingar bättre. Tony Margeta har utan tvekan förmågan att ta tillvara körens egenskaper och de klangeffekter som den kan ge. Gläd dig du Kristi brud i Åke Edvinssons fina tonsättning och Karin Eklundhs arrangemang var en perfekt illustration till detta och Carol of the bells visade med vilken precision kören sätter accenterna.
Den produktive John Rutter var väl representerad i det följande. Hans musik är skenbart lättsjungen men det är svårt att få den att klinga vackert. Framför allt är det svårt att förhålla sig tillräckligt kall till de ofta insmickrande harmonierna för det är annars farligt nära att man hamnar i rent pekoral. Helt lyckades kören inte undvika detta. Deo gracias av en anonym tonsättare var en välkommen kontrast med modern, trotsig rytm och aggressivt pianokomp.
Konsertens finaste nummer var Nu tändas en stund på jorden av Laleh och Emmy Köhler. Här mixades Lalehs hit En stund på jorden med Nu tändas tusen juleljus till en fascinerande sång om julens budskap till oss alla. Det var en verklig upplevelse som jag hoppas kommer att finnas med på nästa CD.
Ivar Widéens tonsättning av Gläns över sjö och strand i arrangemang av Karin Eklundh tog sin plats bland de mera traditionella julsångerna tillsammans med Jul, jul, strålande jul innan konserten avslutades med Candlelight Carol (Rutter igen) och This little babe av Benjamin Britten och Robert Southwell med hetsigt, kongenialt pianokomp av Magnus Bergman som konserten igenom var en klippa för kören att luta sig mot.
Helt slut var inte konserten med detta för publiken fordrade extranummer. Jingle bells i ett komplicerat, humoristigt arrangemang gladde publiken som gav sig hem upplyfta och glada i vetskapen att La Cappella är lika bra som någonsin.