Det känns nästan som att Märta Tikkanens diktroman ”Århundradets kärlekssaga” i titeln gör ett för blygsamt anspråk, som om inte kvinnor i årtusenden har levt och överlevt i destruktiva förhållanden till män som missbrukar, ljuger och slår. Men det är nog också mycket att begära av någon som skriver ur egen erfarenhet – i det här fallet om äktenskapet med konstnären Henrik Tikkanen – att hon ska agera språkrör för alla kvinnor genom världshistorien även om hon själv berör det förtryck som går i arv. Det är inte heller en självsmickrande bild hon ger och frågan om varför hon inte lämnar den alkoholiserade maken som terroriserar barnen genljuder som ett ledmotiv genom hela boken. Likväl kan man som kvinna som levt i heterosexuella förhållanden, destruktiva eller inte, finna stråk av igenkänning när man läser.
I Hedvig Claesson och Linn Henriksson Strååts iscensättning på Uppsala Stadsteater lilla scen får vi möta tre Märtor från tre olika skeenden i livet. I ett manegeliknande scenrum sitter de, den unga, den medelålders och den gamla Märta, omgivna av livspusslets röriga klutter. Samtidigt finns tidsmarkörerna i detaljerna – en laptop och en tetra havremjölk eller en skrivmaskin och en plasttermos. Vi kan lika mycket befinna oss i ett 70-tal som i nutid. Skådeplatsen omgärdas av ett laxrosa draperi, som för att visa att lika mycket som har lämnats ut för offentlig beskådan har också hållits privat.
Att låta Märta spelas av tre kvinnor öppnar upp för ett dynamiskt spel som både förhöjer poesin och förankrar dess gestaltning i det vardagsnära genom dialog. Lolo Elwin dubblerar som den alkoholiserade maken som domderar, däckar och faller i anklagande självömkan. Linda Kulle ikläder sig ibland sonens skor, bokstavligt talat, som bevittnar familjelivets såriga normalitet. Åsa Forsblad Morisse, jämnårig med den Märta som skrev boken, agerar som ett affekterat nav som såras och hatar – och älskar.
Märta Tikkanens text interfolieras av tangomusik framförd av skådespelarna själva på dragspel, fiol, piano, som ytterligare understryker kärlekssagans allmängiltighet. Hennes största längtan är att få stå i bredd med mannen hon lever med, när hon likaväl kan göra det med alla andra kvinnor som liksom hon har stirrat sig blind på kärlekens skuggsida.