Det är anmärkningsvärt hur mycket av det som står i Strindbergs pjäs ”Kamraterna”, och dess systerpjäs ”Marodörer”, får genklang i dagens diskussioner om jämställdhet, könsroller och kulturdebatt. ”Icke alla män!” lägger Bertha till som en brasklapp efter att ha deklarerat männens kollektiva skuld för kvinnornas underordning. Det är alltså inte så mycket som verkar ha ändrats på de ca 130 år som gått sen pjäsen skrevs – inte ens hur kvinnosakskvinnor ironiserar över män, och hur kvinnohataren Strindberg, som från sin uppburna position tar sig tolkningsföreträde, i sin tur ironiserar tillbaka.
Detta har Helle Rosing tillsammans med Hanna Nygren, båda praktikanter från Stockholms Dramatiska Högskola, tagit fasta på. Det unga konstnärsparet Bertha och Axel har ett jämställdhetskontrakt samtidigt som hon befinner sig i ett karriärmässigt underläge vad gäller anseende gentemot honom. Detta hoppas hon kommer att ändras om hennes performanceverk ”The Male Gaze” antas till den anrika Biennalen.
Föreställningen är sprängfylld med olika teatrala grepp, till exempel ensemblens lekfulla prolog i foajén och att vi får uppleva performanceverket i pjäsen. Men trots det är första akten en konventionell nutidsanpassning av textförlagan. Frida Österbergs Bertha har lugg och en t-shirt det står ”Pussy power” på, medan Jonas Österberg Nilsson som Axel är en mjukis till kulturman med ett synnerligen bräckligt ego. Simon Reithner är den genusdiffuse tillika lojale vännen Gaga och Jennifer Amaka Petterson är den manshatande väninnan Abel. Och som en motpol till Abel finner vi den sliskige testosteronstinne Karl, spelad av Jesper Feldt.
Men efter att en rejäl urspårning sätter punkt för den första akten så får vi under andra akten ta del av en kabaréliknande uppgörelse med Strindberg och pjäsen. Ensemblen har för länge sen klivit ur sina rollfigurer och spelar nu sig själva. Ett könskrig tar form på scenen där killarna tävlar mot tjejerna, klittan tillägnas ett musikalnummer och Strindberg själv i gigantisk papier maché-huvud får göra misogyna utgjutelser om Qvinnan. Publiken bjuds in att bombardera Strindberg med plastbollar.
Men vad som till synes är en typisk feministisk dekonstruktion – i sin kontext också konventionell – bär upp åtskilliga lager av skickligt utförda teaterillusioner. Utan att ”spoila” överraskningsmomentet så är ingenting av det som händer vad man tror. Och så välspelat!
Uppsala Stadsteater har gjort en stark öppningshelg av höstsäsongen.