Drama
Titel: The room next door
Visas på: Fyrisbiografen, Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Julianne Moore, Tilda Swinton, John Turrturo
Regi: Pedro Almodóvar
Speltid: 106 min
Betyg: 3
Med åren har regissören Pedro Almodóvar allt mer skiftat temperament. Den förr så konfrontative och flamboyante spanjoren har numera tonat ned sina mest högljudda uttryck till förmån för ett ny slags eftertänksamhet. Ålderskrämpor och kreativ kris dominerade "Smärta och ära" från 2019, där Antonio Banderas spelade regissörens knappt förtäckta alter ego. I hans första engelskspråkiga film "The room next door" är döden nu närmare än någonsin förr.
Julianne Moore spelar en berömd författare som under en boksignering i New York får veta att en gammal vän ligger svårt sjuk i cancer. Strax därefter besöker hon den drabbade – krigskorrespondenten Martha, spelad av Tilda Swinton. Genom långa samtal återupptar de kontakten och en ny fas i vänskapen tar sin början. Tillsammans ser de tillbaka på vilda ungdomsår och såriga familjerelationer. Men de blickar också framåt – och på den punkten är Martha tydlig. Konfronterad med sina alltmer dystra utsikter har hon beslutat att ta sin död i egna händer. Och hon vill inte vara ensam under den processen. Duon hyr ett modernistiskt hus på landet, med Edward Hopper-imitationer på väggarna, för några sista veckor tillsammans.
Pedro Almodóvar har skapat ett eftertänksamt kammarspel centrerat kring de två vännerna. Bekanta, barn och gamla älskare figurerar i utkanten av historien, men filmens kärna återfinns i det fina samspelet mellan Moore och Swinton. Den stiliserade, lätt teatraliska atmosfären förstärks av flitigt använd stråkmusik. Regissören är inte ute efter naturalism, utan förtätning. Dialogen är förhöjd på ett liknande sätt, med ett lite styltigt tilltal som är både redovisande och aningen tungfotat. Men Almodóvar har heller aldrig varit subtiliteternas mästare. När han lyckas är det nästan alltid på ett rent känslomässigt plan.
Det är också på den punkten som "The room next door" når fram. Trots filmens många brister laddas rollprestationerna av både värme och hudlös sorg. James Joyces novell "De döda" återkommer som en ständig följeslagare och dess avslutande, stämningsmättade rader citeras inte mindre än tre gånger. Övertydligheten till trots – när snön slutligen faller över levande och döda i filmens slut är det inte krystat, utan vackert.