Med ett påbrå som Victor Ray har måste man vara duktig musiker - mamma Sanne och pappa Mats Ronander.
Konsert
Sanne Salomonsen
Katalin
Lördag 17 februari
Betyg: 4
När den förment satiriska podden ”Fas 3” på Sveriges Radio nystartade i veckan hade man rubriken ”Varför låter vi Danmark förnedra oss om och om igen?”. (Programmet blev tyvärr inte roligare än så i nytappningen heller.) Men, om det nu var ett svar på det, så kom Sanne Salomonsen till Uppsala, kanske som en fredstrevare.
Hon säger sig själv vara ”svenskofil” så det är alltid roligt som världen ser ut att det kommer någon som tycker om vårt land. Som hon sade, ”i Danmark måste jag sjunga alla mina hits, men här känner ni bara till tre så det blir lite lugnare”.
Det var också ett sceniskt tillbakalutat framförande. Om det fortfarande är men efter hennes stroke – som hon pratade en hel del om – eller något annat, hon satt mest på en stol med vissa mer eruptiva stående inslag.
Det var dock inget som tog ned intrycket av att hon fortfarande är en av Nordens största rockdrottningar. Hon tillhör de där artisterna som äger scenen och lokalen, både genom en till synes medfödd pondus och en slags livskärlek som hon gärna delade med sig av.
Med sig denna gång hade hon en vältrimmad trio där sonen Victor Ray spelade diverse gitarrer liksom Mads Lökkegaard. Annika Askman hade en tung uppgift. I det trumlösa bandet skötte hon förutom klaviaturerna rytmen på baskaggepedal och orgelbas.
Alla sjöng dessutom utmärkt och tillsammans med Sanne Salomonsen lät stämsången emellanåt som amerikanska upplagan av Fleetwood Mac. Snyggt och skickligt med andra ord.
Hon syntes knappt men var en ovärderlig del av bandet, Annika Askman.
Men att svenskarna bara skulle känna till tre av hennes låtar stämmer absolut inte. Publiken på Katalin kunde sjunga med i fler än så och ett antal till var välkända. Självklart kom ”Den jeg elsker”, ”Kaerligheten kalder”, ”Hvis du förstod”, Taxa” och ”Köd og blod” liksom mer oväntade ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”. Avslutande extranummer i den lite korta konserten blev ”When you walk in the room”.
Turnén har ju namnet ”Music & Stories” så det blev en hel del prat mellan låtarna. De som hörde hennes Sommarprogram kände säkert igen mycket. Hon är en skicklig berättare även utanför musiken och hon höll sig fint innanför ramarna för den journalistiska devisen ”personlig men inte privat”.
Mycket rörde sig om att komma tillbaka efter något riktigt svårt. Och det bevisade hon tydligt med det här framträdandet, perfekt inramat av härliga Katalin.