Kungahusen som försvann

För inte så länge sedan hade nästan varje land i Europa en kung. Vissa, som den ryske tsaren, styrde sitt land som envåldshärskare, medan andra hade börjat få sin makt beskuren genom demokratins framväxt. Men krig, revolutioner och folkomröstningar svepte bort flertalet av monarkierna och i dag återstår några få. Många av ättlingarna till de avsatta kungarna bär på intressanta levnadsöden och Arne Norlins bok om de försvunna kungahusen tar oss med på en spännande resa genom den moderna (kunga)historien.

Boken är en på flera sätt uppfriskande historielektion där många okända ätter och kungahus figurerar. Många lär nog bli överraskade över att Finland har fått ett kapitel. Anledningen är att en tysk prins, Fredrik Karl av Hessen, valdes till kung på hösten 1918 av den finska lantdagen. Den unga nationen ville på det sättet tacka Tyskland för att ha sänt trupper till landet och avgjort inbördeskriget till de vitas fördel. Förberedelser gjordes för kröningen, men i det skedet hade krigslyckan vänt. Värdet på tyska prinsar sjönk som en sten i de tusen sjöarnas land och två månader senare abdikerade Fredrik Karl som aldrig fick sätta sin fot på finsk mark.

Annan okänd materia är historien om Albaniens kungahus. Där blev kungalängden enkel: Zog I, 1928–1939. Kungen (Ahmet Zogu) var en tidigare klanledare och militär som blivit premiärminister och som genom lika delar hot, mygel och mutor kunde utropa sig till kung. Hans status bland kungakollegorna lämnade dock mycket i övrigt att önska. Zog fick inte göra några statsbesök och ingen bevärdigade honom med något besök i Albanien heller. Som självutnämnd fanns ett sätt att öka sin status: giftermål. Problemet var bara att inget europeiskt kungshus ville gifta bort en prinsessa med Zog, så han fick nöja sig med en utfattig ungersk grevinna. Slutet för Zogs regim blev snöpligt. När italienska trupper marscherade in i landet våren 1939 så gjorde den albanska armén knappt något motstånd. Och när kungen sett till att tillskansa sig så mycket som möjligt från den albanska statskassan gick han i exil. Det sista rovet blev en rejäl laddning guldmynt som stoppades i bagageluckan på flyktbilen.

Kapitlet om Grekland sätter landets nuvarande politiska och ekonomiska kaos i ett annat ljus. Under 1900-talet har kungar, militärstyren och demokratiska perioder avlöst varandra. Ständig politisk turbulens har växelverkat med svåra ekonomiska problem. Inte för inte har det sagts att den viktigaste utrustningsdetaljen för grekiska monarker är en rejäl resväska eftersom det snart kan vara dags att packa ihop… En av kungarna, Georg II fick användning för sin resväska hela tre gånger under sin levnad. Den senaste kungen Konstantin II fick packa 1968 då han försökt kuppa bort en junta som infört militärstyre året innan. Problemet med kuppförsöket var att den unge kungen pratade om sina planer i telefon med svärfar Fredrik i Danmark, och telefoner kunde vara avlyssnade även på 1960-talet.

Som läsare slås man av de taffliga kuppförsöken, de småaktiga intrigerna inom ätten och det ofta extravaganta livet – inklusive sexuella eskapader – efter att ha förlorat tronen. De vettigaste av tronpretendenterna som författaren porträtterat är inte sällan de som är ointresserade av att ta eller få tillbaka sin tron! Ironiskt nog är den som kanske är mest populär i sitt hemland, kronprins Nikola av Montenegro, också känd för sin djupa republikanism. Bokens innehåll gör inte precis någon reklam för en restaurering av Europas fallna monarkier.