Vit, medelålders man. Beskrivningen förutsätts ofta gälla någon som är privilegierad och innehar tolkningsföreträdet. Men Kurt, antihjälte, författare och huvudperson i Nina Lykkes roman, kläms snarare mellan stolarna i det samtida kulturklimatet där han känner sig dömd på förhand.
Kurt närmar sig pensionsåldern och oroar sig förutom för testikelcancer också för depression och allehanda andra sjukdomar. Visserligen drar han varje morgon på sig ett par Levi's 501:or av samma storlek som de han köpte när han var 16 år. Men någon garanti för ungdom, livslust eller fortsatt kreativitet är de inte. Hans sociala liv begränsas till grannen Frank, kontakten med sonen Lukas är begränsad och efter sitt senaste samboförsök har han bestämt sig för att aldrig mer leva ihop med någon, inte ens ett husdjur. Kurt stör sig på det mesta, att folk går i bredd på trottoarerna och att de klipper sönder sina kläder. Det har gått mer än 20 år sedan han skrev Den Berömda Boken, entrébiljetten till den litterära värld där han numera försöker hålla kvar en fot i dörrspringan.
Hans skrivkramp oroar men inte lika mycket som Verklighetsförfattaren, en yngre kvinnlig förmåga som i sin senaste "roman" har beskrivit Kurt och det som hon, men inte han, uppfattade som ett sexuellt övergrepp. Kurt har funderat på att gå i svaromål men vet att det bara skulle göra saken värre. "Never complain, never explain" är hans taktik. Men när han bjuds in till en litteraturfestival i Lillehammer, för att diskutera "Otrohet i liv och litteratur" med just Verklighetsförfattaren, anas att något är på gång.
Nina Lykke berättar i presens, som för att understryka att vad som helst kan hända. Även om hon använder han-form ligger perspektivet nära Kurt. Lykke beskriver en ängslig, självkritisk, grubblande och inte allt för socialt begåvad människa. Lykke lämnar inga definitiva svar kring vad som egentligen hände på det där mötet hos Författarförbundet, där Kurt enligt egen utsago tog Verklighetsförfattaren på rumpan, men först efter att hon satt sig i hans knä och gnuggat sig mot hans skäggstubb. Klart är i alla fall att Lykke vill driva med dagens litterära klimat. Förbi flimrar, utan att riktigt fördjupas, inte bara "verklighetslitteratur", där romanformen används som skyddsnät, utan också kulturell appropriering och efterlysningen av "det provocerande" (som underförstått enbart ska reta människor utanför den litterära världen). Kurt fantiserar i stället om att skriva en berättelse som faktiskt skulle irritera; om en präst som är emot skilsmässor, samkönade äktenskap, invandring och kvinnliga präster. Eller kanske skapa en konstinstallation. En toastol med kameror riktade upp mot sitsen och besökarna som uppmuntras att sätta sig där, för att uträtta sina behov och belysa något som är "så märkligt undanskymt i vår kultur".
Här och var ger de många temana ett något splittrat intryck, bättre är då Nina Lykkes psykologiska iakttagelseförmåga, den stilistiska träffsäkerheten och den stora talangen för komik. Kurts sammandrabbning på scenen med Verklighetsförfattaren (efter att han druckit ett antal öl ihop med rödbrusiga stamgäster på en pub) är komik av hög klass. Var Lykke själv står i de olika ämnena vet jag inte, däremot vet jag att hon har skapat en satir som på samma gång roar och ställer frågor.