Roman
Per Hagman
Johannes och du
Albert Bonniers förlag
I en tvåa på Malmskillnadsgatan i Stockholm bor en femtiofyraårig varannan-vecka-pappa till en sjuårig dotter. Han har härjat runt en del, rest en del, gett ut flera böcker och försöker nu utan större framgång komma i gång med en ny. Tills vidare drar han ihop till brödfödan genom att översätta amerikansk porr. Han är Per Hagman. Han kallar sig fattig.
Titelns Johannes är kvarteret som han försöker göra till sitt. Där vandrar han runt och minns de berömda som levt där i "högborgerlighetens högborg"; Sverker Åström, Ebbe Carlsson, Per Wästberg. Han noterar den tilltagande ödsligheten, hur allt fler skyltfönster täcks av papp, hur barnen som leker på kyrkogården (kvarterets enda grönområde) numera övervakas med hjälp av gps, i stället för av närvarande vuxna – portvakter, butiksinnehavare, hemmafruar.
Så är det titelns du, den lilla dottern som älskas, ja, dyrkas, med en lika gräns- som skyddslös kärlek. Hon är "den enda som står mig nära", skriver författaren. Med hennes ögon upptäcker han staden på ett nytt sätt. Där hon är, vill han vara. Det är rörande skildrat. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: vilken börda, detta att vara den enda som står pappa nära.
Från att inledningsvis formas som ett slags flyhänt krönika över stadens då och nu, förflyttas fokuset till den egna familjen, som Per Hagman numera har brutit kontakten med. Vägen dit beskrivs som lång och svår, en kamp mot familjeband och den starka lojaliteten mot främst fadern. En nödvändig frigörelse, som nu med den egna papparollen får en ny dimension.
Hans inställning förändras dock inte, snarare tvärtom. Och visst kan man delvis förstå den, men det är också här någonstans som Per Hagman börjar älta. Hans upplevelser och egna reaktioner kan visst vara intressanta, men nog mest för honom själv. Det är inte utan en viss leda vid ännu en offentlig föräldrauppgörelse i den nu så gångbara genren autofiktion, som jag läser bokens senare del.
Synd, för boken har också kvaliteter. Främst i en fin gestaltning av medelålderns kranka blekhet, hur tiden obevekligt flyger bort från ungdom mot ålderdom, men också i Per Hagmans speciella tonfall mellan vemod, nostalgi och bitande sarkasmer. Han är en fena på vassa formuleringar. De slår dock lite för ofta över i förakt.
Roman kan "Johannes och du" knappast kallas. Men här finns förvisso stoff till en.