Det gnisslar. I stort sett från ruta ett. Den animerade musikalsagan “Strange magic” är visserligen en vacker film, men milde himmel så tillgjord och konstig.
Ja, kärleken är viktig i allas våra liv. Och är den dessutom äkta så övervinner den det mesta. För att inte säga allt. Det förstår man med all tydlighet att manusförfattaren George Lucas vill ha sagt. Om inte annat än för att få plats med den oupphörliga kavalkaden av välkända poplåtar som “Cant help falling in love with you”, “Sugar pie honey”, “Tell him” och “Crazy in love”. Låtar som emellanåt tryckts in med skohorn i handlingen av långfilmsdebuterande regissören Gary Rydström.
Hu, det blir nästan mer än man mäktar med. Och inte gör de klichéartade feprinsessorna Marianne och Dawn eller den djupt parodiske tronaspiranten Roland det hela bättre. Tillsammans, från såväl den “goda” som den “onda” sidan, gör de allt för att odla varenda schablon som tänkas kan om coola tjejer som slåss med svärd och fåfänga riddare som bara bryr sig om sin välfriserade kalufs. Eller hur den fule Bog kungen bakom sin skrämmande yta visar sig ha ett bultande men ack så ömmande hjärta. För också han har, precis som Marianne, blivit sviken. Mer behöver jag väl inte säga för även om en kärleksdryck, i likhet med Shakespeares “En midsommarnattsdröm”, är i omlopp så finns botemedlet i form av – ja just det – äkta kärlek.
Dessvärre blir denna ihoplånade saga, där det med lätthet går att spåra “influenser” från ett flertal andra filmer, så krystad och överdriven att den är omöjlig att ta på allvar.