Nystart i Mali för svenska efter krossat hjärta

Elisabet Gustafsson porträtterar en släkting som har gjort djärva livsval och blivit hotellägare i Mali. Stillsamt underfundiga "Drömmen om Djenné" visar att det aldrig är för sent för nya äventyr.

Vad kan en filmregissör från Småland ha gemensamt med en hotellägare i Mali? Fler saker förenar Elisabet Gustafsson och släktingen Sophie Sarin än vad man kan tro.

Vad kan en filmregissör från Småland ha gemensamt med en hotellägare i Mali? Fler saker förenar Elisabet Gustafsson och släktingen Sophie Sarin än vad man kan tro.

Foto: Henri Desaunay

Recension2023-09-07 11:58
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dokumentär

Titel: Drömmen om Djenné
Visas på: Bio
Medverkande: Sophie Sarin och Elisabet Gustafsson
Regi: Elisabet Gustafsson
Speltid: 82 min
Betyg: 3

Vad kan en filmregissör från Småland ha gemensamt med en hotellägare i Mali? Filmaren Elisabet Gustafssons släkting Sophie Sarin bor i ökenstaden Djenné där hon driver hotell och ett textildesignföretag. Detta efter ett brokigt liv som fotomodell och designer i London. En olycklig kärleksrelation fick henne att drömma om nystart någon annanstans. Och det blev alltså Mali.

De båda kvinnorna samtalar i filmen om sina livsval medan hotellets personal (som uteslutande består av män!) jobbar omkring dem. Gäster från hela världen möts runt kvällens middagsbord. Sophie berättar om ett förhållande som hon haft med en muslimsk man som hade en fru till. Krig och oroligheter verkar långt borta. Djenné, som betyder paradis på arabiska, är som en sömnig oas. "Som en filmkuliss", säger Elisabet Gustafsson i speakertexten. Bland spektakulära lerhus råder fridsam vardag.

Elisabet Gustafsson gör jämförelser mellan Sophie och sin pappa. Han var en stadsbo som drömde om att bli bonde. Han köpte en gård på landet och satte i gång. Regissören själv trivdes inte med livet där.

Kulturell appropriering är en term som inte används i filmen. Snarare visas Sophies respekt för hur man lever i det nya landet. Frågan om hur mycket man kan använda från en annan kultur innan det blir till ren exploatering anas bara. Filmens ton är mer filosofisk-existentiell än politisk. De båda kvinnorna som är i medelåldern reflekterar över hur de kan leva sina liv. Går det att ge sig ut på nya äventyr igen?

Så småningom sipprar det in rapporter från omvärlden i idyllen. När de hör på radio att islamistiska terrorister har attackerat ett hotell i huvudstaden Bamako ställs saker på sin spets. Sophie väljer dock att stanna kvar. Terrordåd kan ju hända var som helst i världen. Men hotellet slutar att få gäster och tvingas stänga. Allt auktioneras ut. Precis som på Elisabet Gustafssons fars gård när han gick bort. Och visst finns det likheter mellan filmens båda kvinnors erfarenheter. Essensen i denna stillsamt underfundiga skildring är att det finns mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Oavsett var vi bor.