Där kom den! Den sista spiken i den kista som en gång var en förvånande välfungerande enklav för samtidskonst på Uppsala stadsteater. Nu är det som en gång var Teatergalleriet bara ett minne.
I många år fick Uppsalapubliken möta aktuell samtidskonst i det knappast optimala rummet utanför ingången till Lilla scenen. Teatergalleriet drevs lite vid sidan av, på mer eller mindre ideell basis, av en rad anställda på teatern.
När initiativet upphörde, eller tvingades upphöra, tog avdelningarna för offentlig konst på Uppsala kommun respektive län över rummet och använde det som ett skyltfönster mot sin publik. Det var i sig välbehövligt. Det finns all orsak att belysa de processer som leder fram till de verk som hamnar i våra gemensamma rum. Men Offkonsten! var en annan sak än det ursprungliga Teatergalleriet, som med god fingertoppskänsla presenterade en rad unga konstnärskap innan de slog igenom.
Offkonsten! är fortfarande kvar i teatern. Men har nu flyttat till ett märkligt utrymme bakom läktaren till stora scenen. Rummet känns som en kort, krängande korridor med ett påträngande marmorgolv. Jag skulle inte tro att det blir särskilt långvarigt, och i bästa fall markerar det nya rummet att Offkonsten! är på väg att få ett bättre, mer långsiktigt rum någon annanstans, kanske i en egen lokal i centrum eller i anslutning till Konstmuseet på Slottet.
Den pågående utställningen om kroppslighet i Uppsalas offentliga konst visar, det stötande rummet till trots, att det finns en vilja och en kompetens att i konceptualiserade helheter presentera både verk och processer.
Kropp är alltid ett aktuellt ämne i konstvärlden. Det syns förstås också i det som köps in till offentliga samlingar. I ett par fotografier av befintliga verk från stadsrummet problematiseras snabbt och enkelt en genusaspekt som återkommer genom historien. Carl Eldhs nakna flicka, ”Innocentia”, ställs mot Nils Sjögrens påbylsade polarfarare ”Finn Malmgren”. Kvinnogestalten tittar blygt och passivt ner i marken, medan porträttet av Malmgren möter betraktarens blick. En snabb och enkel plädering för att ge Eldhs skulptur, som står på en skolgård, sällskap av ett samtida motverk.
Utställningens nästa nedslag är John-E-Franzéns klassiska ”Hells Angels of California”, där två pornografiskt utfläkta kvinnokroppar utgör förgrund. Som sällskap har Franzens litografi två tydligt problematiserande kommentarer. Dels tre teckningar av Gisela Schink, som bryter ner och särskådar motivet. Dels Andreas Peppeliers finns akrylmålning där en flickgestalt sitter i en soffa med Franzéns bild i famnen.
Det blir också några nedslag i rätt färska inköp, som visar både bredd och påpasslighet. Några fotografier som belyser konstnären Stina Wollters stora folkliga genombrott som kroppsaktivist är förstås ett givet inslag. Precis som Mari Sjövall Anaris amorfa och köttiga objekt av keramik, som alldeles nyss visades på Kaleido.
På sätt och vis är det bra att det inte längre finns några spår av det ursprungliga Teatergalleriet. Det är inte bra att vandra runt bland nostalgiska minnen. Uppsalas avdelningar för offentlig kost har också större användning för ett självständigt rum. Det syns tydligt i ”Kroppslighet i Uppsalas offentliga konst”, som i ett litet format gör mycket och definitivt hade varit värd en mer fungerande lokal.