På Tjuren kretsar det mesta kring kött och stimmig trivsel.
Det krävs inte många besök på Tjuren för att inse att restaurangen har hittat det som många krogar söker, nämligen en trivsam kontinuitet. Efter några år i de mysiga lokalerna med framtagna tegelväggar, fanérbord, nakna glödlampor och en och annan kristallkrona har man ringat in en nisch som fungerar. Det är nästan alltid trivsamt stimmigt och gott om folk, och när den vänliga personalen trycker sig in mellan borden för att ta fram en hygglig pava rödtjut från nån av flera inklämda kylar blir stämningen alldeles rätt.
På Tjuren är det förstås köttet som står i centrum. Rejäla, stora bitar och en del lite ovanliga styckningsdetaljer. Gästen väljer själv sitt protein och får komponera helheten genom att välja tillbehör och sås, enligt ett väl beprövat och kanske lite daterat koncept. Det är egentligen inte fel, men lämnar gästen med ett ansvar för kompositionen som man möjligen kan tänka sig att den ambitiösa kocken själv vill ta.
Lokalen är mysig med framtagna tegelväggar och fanérbord.
Förrätterna är få och ungefär de väntade, men komponerade med entusiasm. Oxcarpaccion (160 kr) är en tallrik fint tempererat mört kött, täckt av parmesan och reducerad balsamico, plus friterad kapris, krossade nötter och en vinägrett på ruccola som är i vassaste laget för det fina köttet enligt vissa av patrullens medlemmar. Just vinägretten är en vattendelare även till den saftiga, grillade spetskålen (140 kr), men också här är helheten ambitiös med smarriga klickar misomajonäs och krutonger, gula ärtor och mandel som välkommen krunch. Kammusslorna (160kr) är en rejäl historia, bestående av tre perfekt stekta blötdjur, en redig hög jordärtskockspuré och fina detaljer som brynt smörskum och knaprig, friterad palsternacka.
Tre kammusslor utgör en rejäl förrätt.
Det bör också sägas att förrätterna är överflödiga för den som inte är riktigt hungrig. Tjurens huvudrätter är minst sagt av det mättande slaget. Grisens hemlighet (290 kr) visar sig vara en härlig bit av hals och nacke, som nästan smälter i munnen och fungerar fint med tillvalen broccoli, frasiga pommes och en ”hemmapiskad” bearnaise. Såsen är i tjockaste laget, men med så fint kött blir patrullen på ett förlåtande humör.
Grisens hemlighet visar sig vara en bit av hals och nacke medan Svärmors veganbiffar är lite torra men med en bra, bitig struktur.
Inte heller veganen behöver gå hungrig. Svärmors veganbiff (250 kr) består av två stora puckar, baserade på mungbönor och kryddade med ordentligt med spiskummin. Lite åt det torrare hållet, men ändå med en bitig struktur som köttkrogar tenderar att glömma i sina vegoalternativ.
Hängmörad entrecôte med broccoli och potatisgratäng. Köttsmaken är rund, nötig och djup.
En extrameny locka med speciella köttstycken och säsongstillbehör som trattkantareller. Patrullen kastar sig givetvis över oxfilén från Faringe (560 kr), som är snudd på perfekt, även om den snarare serveras medium rare än önskade medium. Det gäller också en lyxigt långhängd entrecôte (600 kr), som därtill kunde ha putsats lite bättre inför servering. Smaken är emellertid så rund, nötig och djup att vi låter den överreducerade och därmed mycket beska rödvinsskyn och den intetsägande potatisgratängen passera.
Martin Luther Kings pecannötspaj blir övermäktig men en Gino slinker ned, även om den känns ihoprafsad i plåtskål.
För den som mot förmodan inte är mätt, finns ett pliktskyldigt urval efterrätter. En Gino (120 kr) slinker väl alltid ner, även om den känns hoprafsad med slarvigt skurna bitar och serverad i en trist plåtskål som kanske passar bättre för de fyrbenta vännerna som sympatiskt nog är välkomna på Tjuren. Martin Luther Kings pecannötspaj (130 kr) blir däremot övermäktig, till och med för luttrade matpatrullerare. En enorm pajbit på ett hav av mascarpone är helt enkelt en överdos av sötma när magen redan är full av kött.