Lokalen är indelad i två avdelningar, där den yttre känns mer avslappnad och den inre bakom baren lite mer "matsalig" och ombonad.
Inflation och ränteoro, krig och elände. Det är bistra tider nu. Men de flesta krogar håller ut, även om bland annat Novo kastade in handduken i ett tidigt skede. Det har annars varit gott om nyöppningar kring Dragarbrunnstorg. Frans bistro & bar är en av dem, en avknoppning från Villa Anna. Det är bara att hoppas att den blir mer långlivad än förra citysatsningen La Parrilla.
Att det är rutinerat folk som ligger bakom avslöjas redan när man kommer innanför dörrarna och slås av en sval, självsäker elegans, trots att lokalen egentligen är ganska rakt och enkelt inredd.
Menyn ger skäl för bistronamnet och bjuder utöver lite mer säsongsbundna rätter på ett otal stående klassiker. Patrullen har ätit sig igenom det mesta.
Kantareller, går inte att undvika.
Den här tiden på året går det inte att undvika att testa kantareller (150 kr) till förrätt. En liten brioche där svampen ligger och myser i färskost med ramslök och riven gruyere över sig. Det är ordentligt mumsigt, även om lite ytterligare stektid inte hade skadat. En annan säsongsbegivenhet är förstås kräftorna (150 kr). De från Hjälmaren upplockade exemplaren är verkligen i minsta laget. Men tillbehören, ett tunnbröd täckt av gräddfil, skivad potatis, dill och lite kumminost utgör en trevlig kombination.
Klassikern Pelle Janzon serveras med korrekt tempererad oxfilé på frasigt bröd.
Klassikerna då? Jodå, Pelle Janzon (195 kr, inte riktigt bistropris kanske) är smarrig med korrekt tempererad oxfilé på frasigt bröd och en klick rom och äggula till. Men ett tillskott av salt hade höjt rätten till de höjder den förtjänar.
En rejäl Biff Rydberg samt Eton mess.
Varmrätten Biff Rydberg (275 kr) kommer närmare: en rejäl hög med stekt potatis med oxfilé och en alldeles lagom stingig pepparrotskräm serveras bredvid. Att den karamelliserade löken är lite väl söt är en smaksak.
Fiskquenellerna (185 kr) är en intressant rätt. De är bland annat gjorda på röding och vilar i en pöl av hummersås. Med mos till är det en alltigenom mjuk och mosig rätt – vilket är som det ska vara, men kan för en del säkert tala till rättens nackdel. Fänkål och lite knaprig lök väger upp, men pepprigheten i quenellerna gör dem dryga att få i sig.
Griskinderna smälter i munnen men tillbehören drar ned helheten.
Griskind (265 kr) är en tudelad historia. Själva kinderna smälter ljuvligt i munnen. Men gnocchin till är för tam i konsistensen, trots att de är rejält svedda på ytan. Sedan är allt också begravt i majskorn, vilket inte ser kul ut, och tar även över smaken en del trots att brynt smör försöker kämpa emot.
Efterrätten som heter "Lingon", kort och gott, är en riktig fullträff.
Klassiker trängs också i efterrättsmenyn. Den givna crème brûléen (75 kr) är ett bra val att ropa in: skönt krämig och med precis rätt knäckighet i locket. Eton mess (95 kr) är inte alls den överdådigt mastiga marängsviss med internatskoleångest man kanske hört om, utan här en cool rätt där blåbär och timjan får tämja sötman hos maräng och limecurd, plus en klick tjock gräddfil. Den efterrätt som lystrar till benämningen ”Lingon” (95 kr) är en fullträff med en karamellglass som är perfekt balanserad i sötman och kamperar ihop med råa bär, lingoncurd och pekannötter. Matchen mellan det söta och syrliga, och det lena och krunchiga, är härlig.
Det märks tydligt att Frans inte är någon nybörjare. Arvet från moderkrogen är en air av proffsighet som märks i såväl påpasslig service som i de snyggt formgivna menyerna. Prisnivån är möjligen i högsta laget för just de med räntefrossa, men något som Frans inte är ensamma om bland dem som omfamnar bistrokonceptet. Men Frans är en både trygg och lite sprallig nykomling, som vi hoppas blir kvar länge.