Roman
Emilienne Malfatto
Översten sover inte
Övers. Marianne Tufvesson
Norstedts
En överste specialiserad på tortyr plågas av sitt samvete. Nattetid hemsöks han av sina många offer. Eller rättare sagt av sina handlingar. Men det hindrar honom inte från att dagtid fortsätta med sitt värv. En order är en order och han lyder blint den regim som för stunden har makten i hans ständigt krigsdrabbade land.
Den franska författaren och fotojournalisten Emilienne Malfatto lånar sagans form och ton till sin kortroman om krig och tortyr. Eller mer exakt om den distans till grymhet som finns hos krigets avlönade förövare. Men romanen bottnar varken i sin sagoton eller i sitt förövarperspektiv. Tonen blir ett hinder i stället för ett medel och överstens dåliga samvete framstår från första till sista sidan som en naiv fantasi.
Bokens "unika säljfördel", det vill säga att man som läsare får kliva in i en torterares huvud, håller för övrigt inte högre klass än dussindeckarens "i huvud på en mördare"-skildringar. Kort sagt är romanen lika slentrianmässigt skriven som baksidestexten, där berättelsen slappt kallas "otäckt aktuell" och "samtidigt evig".
En av sagans styrkor är att den kan koka ned det mycket komplexa till något fattbart. Den kan också få det högst särskilda att bli allmängiltigt och gälla alla människor. Emilienne Malfattos roman lyckas inte med någotdera. Letar du efter en pessimistisk saga om människans ondska, läs hellre Pär Lagerkvists klassiker "Bödeln".