”Öppenhet för världen, trohet mot Kristus!”
Så lyder den katolske teologen Hans Urs von Balthasars motto och det är denne som Uppsalaförfattaren John Sjögren lutar sig tungt emot i sin bok ”Efterföljelsens glädje. Om att hitta sin plats i Guds drama.” (Artos förlag) Sjögren är kulturskribent, men också en väldigt intellektuell och djupt from katolik. Hans bok kretsar kring nödvändigheten av att bli en Jesu lärjunge. Han skriver:
”Evangeliet är den högsta av alla berättelser, den yppersta av alla sagor. Men denna saga har den särskilda egenheten att den är alltigenom sann, att den utspelar sig i den primära verkligheten.”
Att följa Kristus blir den enda vägen till mening, ordning och livsvilja. Att sakna sinne för tillvarons form, ordning och sammanhang är det som den sekulariserade människan är dömd till, men genom efterföljelsens kallelse, den som Jesus säger när han kallar sina lärjungar, skapas mening och livstro. ”Följ mig” säger Jesus och den han kallar bryter omedelbart upp från sitt tidigare liv och ansluter sig till kretsen av de lärjungar som följer Jesus fram till hans död. Den berättelsen formar sig till en sannsaga så till vida att den inneboende dramaturgin liknar sagans uppbyggnad, men till skillnad från sagan så är berättelsen en objektiv sanning. Liksom hos Hans Uhrs von Balthasar använder sig Sjögren av litteraturen som spegel för sina tankar. Sartre, Dostojevskij, Tolkien, Ibsen med flera får kasta ljus över hans tes att efterföljelsen är den sannaste livsmeningen.
Balthasar började som jesuit, hamnade sedan ute i kylan, men togs till nåder igen, blev medlem i den påvliga teologikommisionen och dog 1988, bara några dagar innan han skulle ha utnämnts till kardinal. Han förblev en udda fågel i det teologiska samtalet genom sin vilja att så starkt förena vardagsmödan i världen och den kristna tron.
Sjögrens bok är en apologi, en polemisk försvarsskrift med många litterära referenser, till stöd för efterföljelsen som den nödvändiga livsvägen. Han ser varandet och görande som djupt sammankopplade och boken är sympatisk, men from och ganska sträng. Den ställer fler frågor än den ger svar och kräver mycket av sina läsare. Det många referenserna och den bitvis svårforcerade analogin med livet som en teater och människan som en aktör, som är ”skapad till Guds avbild, ämnad att agera ut sin Gudslikhet” är inte alldeles lätt att ta till sig. Samtidigt är det uppfriskande att det samtida teologiska samtalet här och nu rymmer en bok som denna.