I ellerströms utgivning av Paul Celan har turen kommit till hans samlade prosa som nu utkommer med titeln ”Meridian”. När Celan väl skriver prosa skriver han nästan uteslutande om poesi. Förutom den hos honom ständigt återkommande frågan om lyrikens existensberättigande efter Förintelsen ägnar han sig åt det poetiska verkets tillblivelse, åt det diktande jagets plats i verket och åt diktens och poetens förhållande till både tidsflödet och ögonblicket.
I sitt korta ”Svar på en rundfråga från Librairie Flinker, Paris”, skriver han om den tyska lyrikens tradition och dess skuldbörda. I några få meningar fångar han tyskans smärtsamma förhållande till sin historiska kontext, det skrivande jagets subjektivitet och det ansvar som följer med varje försök att i dikten konstruera ett slags verklighet. I ”Brev till Hans Bender” blir diktandet ett hantverk eller ”händernas sak”. Det leder tankarna till Tadeusz Różewicz ”Dikt” där den skrivande handen sägs skapa bortom det lyriska jagets kontroll.
Starkast kommer frågan om diktens tid, poetens framskrivande av sig själv och konstens kärna till uttryck i ”Meridianen”, en polyfon text fylld av såväl språkliga som litterära och historiska anspelningar. Det var just till Celans ”Meridianen” som Jacques Derrida vände sig i essän ”Schibboleth – pour Paul Celan”.
Celans essä om vännen och surrealisten Edgar Jené är lika befriande i sitt drömlika bildspråk som surrealistisk måleri. Också i aforismerna arbetar han med överraskande associationer (”Det var vår och träden flög till sina fåglar”). Hela volymen utgör en lika krävande som fängslande läsning.