I början av året fick Sarah Klang ett riktigt gammaldags genombrott: "Alla" såg henne på tv när hon sjöng inför miljoner tittare i "På spåret". Dagen efter snackade folk om Göteborgssångerskan med den stora rösten. Det snackades om en ny svensk Adele, eller kanske Amy Winehouse.
Och visst, Sarah Klang har den maffiga rösten gemensam med de två brittiska sångerskorna, och den nostalgiska blicken på musikhistorien. Men när Sarah Klang en solig kväll i mitten av maj står på en scen i Konserthusets restaurangdel i Uppsala är det inte så värst mycket soul man får höra. Knappt igen, faktiskt.
Sarah Klang poängterar redan i inledningen av konserten att "det här är ingen lång show" och hon skämtar om hur få låtar hon har. Och konserten är kort och trevlig, i det glada sommarljuset. Trots att debutalbumet "Love in the milky way" är en historia med mycket hjärta och smärta, mörker och oro.
Både Klang och hennes band är klädda i svart, en av killarna har cowboyhatt. Och i många delar är det faktiskt ett countryband man ser, och en alt-countrysångerska man hör. Inte slipat skönsjungande som en soulartist, utan kraftfull och intensiv med ett brett register - också av uttryck. Sarah Klang går från att mumla till att yla på tre röda och man står ofta med hakan i marken över hur till synes enkelt hon formar sången. "Rock'n'roll blues" är en talande låt för kvällen, det är country/pop/rock/folk som skulle kallats americana om den kryssat i alla rutor för genren - vilket Sarah Klang inte gör. Hon plockar friskt ur en amerikansk musiktradition, men det är alltid något som inte riktigt stämmer, något som ställer henne lite utanför definitionerna. När bandet hamnar i bakgrunden och hon ger sig på ett par riktigt vilda röstglidningar hade hon lika gärna kunnat hamna i Anna von Hausswolff-excentrism när hon landar igen. Men i stället kommer en låt som "Vile", som med poppig enkelhet andas 1950-tal och kulörta lyktor vid dansbanan. Och hitten "Strangers", med sitt mycket tydliga poptilltal.
Efter den korta spelningen tackar Klang för sig med en ny pianoballad, vackert intensiv, som när Iris DeMent eller kanske Gillian Welch sjunger ur den amerikanska folktraditionen. Det är fint att höra, för det man är mest nyfiken på är egentligen vart Sarah Klang tar vägen härnäst. Inledningen av hennes karriär, och de möjligheter hon har i sin röst, ger massor av möjliga trådar att dra i. Det kan bli spännande vilka hon än väljer.