Rappt berättad feelgood förvandlas till true crime

Det är omöjligt att slita blicken från debutanten Maria Fredrikssons prisade dokumentär. "Miraklet i Gullspång" berättar en osannolik släktkrönika som växlar i stämning och riktning mer än en gång.

"Miraklet i Gullspång" berättar den säregna och osannolika historien om två systrar som efter ett tecken från Gud får vara med om ett mirakel. Men är det verkligen ett mirakel?

"Miraklet i Gullspång" berättar den säregna och osannolika historien om två systrar som efter ett tecken från Gud får vara med om ett mirakel. Men är det verkligen ett mirakel?

Foto: Pia Letho

Recension2023-10-26 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dokumentär

Titel: Miraklet i Gullspång
Visas på: Bio
Medverkande: Kari Klo, May Storsletten, Olaug Bakkevoll
Regi: Maria Fredriksson
Speltid: 107 min
Betyg: 4

Det börjar som en berättelse om två norska systrar, Kari och May, som efter ett tecken från Gud köper en lägenhet i den lilla västgötska kommunen Gullspång. Sedan för ödet dem samman med en pensionerad militär, Olaug, som öppnar upp ett oavslutat kapitel i en snårig släkthistoria. Vad som börjar som en rappt berättad feelgood leder vidare till ett slags true crime som utmynnar i… ja, vadå?

"Miraklet i Gullspång" är en fascinerande och säregen dokumentär som inte bara ruskar liv i diskussionen om arv och miljö, utan hela idén om narrativ i dokumentärfilm. Låter det meta? Delvis är den faktiskt det. Samtidigt är den inte alls otillgänglig. Filmen är oupphörligen intressant och omöjlig att slita blicken från.

I den första halvtimmen avlöser sammanträffandena varandra. Maria Fredriksson exploaterar inte sina subjekt, men det osannolika händelseförloppet för stundtals tankarna till sensationsjournalistikens ständiga jakt efter "content" som måste nå igenom bruset. Men så kommer vi in i filmens andra halva, som kastar nytt ljus på första delen. I en form av självupplösning utvecklas den till en spännande reflektion över vem som har kontroll över narrativet. Fångar kameran bara ett händelseförlopp eller präglar den själva händelseförloppet? På samma sätt som konspirationsteorier kan sägas vara symptomatiska för en tid med allt färre kollektiva referenspunkter, kan de två systrarnas religiöst kodade teckentydning ses som ett uttryck för en önskan att skapa ordning och mening i en kaotisk värld.

Utöver originella personporträtt bjuder filmen på ett smörgåsbord av ämnen: Norge under andra världskriget, arv och miljö, religiositet, slappt polisarbete och klass. Enligt gängse manér samsas intervjuer med inspelade telefonsamtal, arkivmaterial och återskapade scener. Men Maria Fredriksson har inte bara lagt vantarna på bra källmaterial utan har en klar fallenhet för dokumentärt berättande. Trots att det hon berättar om ändrar skepnad finns hela tiden ett berättartekniskt självförtroende, och det är inte en slump att filmens klippning prisades på filmfestivalen i Tribeca. Förmodligen kommer hyllningarna att fortsätta.