Ingen personifierar rockmyten mer ut i fingerspetsarna än Nick Cave, den gänglige och enligt Kylie Minogue ”trädliknande” australiensaren som sedan slutet av sjuttiotalet har satt sina signifikanta spår i musikhistorien. Först genom postpunkbandet The Birthday party, senare med självbetitlade åttiotalsikonerna Nick Cave and the Bad seeds. Det egna tonårshjärtat sattes i brand av emotionella indiehits som ”Do you love me”, ”Henry Lee” och ”Mercy seat”, och Nick Caves texter med stänk av religion, död, sex och våld kom att prägla en hel svartklädd generation.
”20,000 days on earth”, konstnärerna Iain Forsyths och Jane Pollards långfilmsdebut, börjar och slutar med en och samma halvt fiktionaliserade dag i artistens numera Brightonbaserade liv. Vi får följa med på bilresor, träffar med musikerkollegor och framför allt vara med när den Caveska musiken mejslas fram, något som enligt artisten själv är lite som att ”skicka in en clown på en trehjuling och se vad som händer”.
Det var också så som filmprojektet startade - med en inbjudan till Forsyth och Pollard, som tidigare producerat musikvideos åt Cave, att komma och hänga i studion under inspelningen av senaste skivan ”Push the sky away”. Med sångaren som lotsande berättarröst får vi glänta på förmaket till musikmakandets filosofi – hur orden, tankarna och tonerna formas och klänger sig fast. Runt det musikaliska grundkittet har regissörerna sedan fogat delar som barndomsfokuserat terapisnack, historieväckande arkivbesök och prat med gamla kollegor.
Forne Bad Seeds-gitarristen Blixa Bargeld och ”Where the wild roses grow”-medsångerskan Kylie Minogue gör båda nostalgibetonade nedslag i Nick Caves bil, liksom skådespelaren Ray Winstone från westerndramat ”The proposition” där Nick Cave stod för musik och manus.
Att det är konstnärer som ligger bakom ”20,000 days on earth” står klart från början. Forsyth och Pollard har inget behov av att faktamässigt redovisa. De skalar istället av allt onödigt och låter bilden och framför allt musiken tala, i en tjusigt stegrad dramaturgi som startar med repetition och slutar med konsertklimax. Att bara skrapa på ytan och samtidigt ge en omättlig lust för mer är en konst, och här lyckas regissörerna med all bravur. ”20,000 days on earth” lämnar i alla fall undertecknad med ett filmpolitiskt memo – att satsa järnet på konstnären som filmskapare.