Pris- och stipendiatutställningar lämnar ofta betraktaren en smula kluven.
Det är i allmänhet roligt att se ett belönat konstnärskap. Det är faktiskt relativt ovanligt att ”fel låt” vinner. Eller snarare; det finns många goda konstnärskap som förtjänar att lyftas fram, vilket innebär att en jury behöver dras med en stor inkompetens för att träffa riktigt fel. Har man tur är innebär presentationen dessutom en ny bekantskap och en chans att följa det aktuella namnet från ett tidigt stadium, som så ofta varit fallet med Stipendiet Anna-Lisa Thomson till minne.
De utställningar som presenterar pris och stipendier brukar däremot påfallande frekvent vara platta och redovisande. I synnerhet då det handlar om att föra samman flera olika konstnärskap utan någon annan gemensam linje än det aktuella priset.
Det sistnämnda har varit mer regel än undantag när det handlar om de stipendier som delas ut av Uppsala kommun och Region Uppsala. Kanske främst för att utställningarna oftast har visats i lokaler som inte möjliggjort en mer genomarbetad presentation.
Utställningen ”Stipendiater 2019” sammanför Thomson-stipendiaterna med Uppsalas lokala stipendiater och visar sig vara en enkel läsning på det ovannämnda problemet.
De Thomson-belönade Hanna Björkdahl, Viola Florin, Elin Odentia, Alex Rosa och Joline Uvman, samtliga på väg ut i yrket efter en utbildning på någon av landets konsthögskolor, möter Katarina Sundkvist Zohari (Region Uppsala), Fredrik Strid (Tierps kommun), Cecilia Levy, Henny Linn Kjellberg och Karl Landegren (Uppsala kommun) i en helhet som känns förvånade genomarbetad och som ger varje konstnärskap en rimlig presentation.
Katarina Sundkvist Zoharis installation ”Naturstycken” består av ett tjugotal skulpturer som har hämtas sina former från horn, blötdjur och mikroskopiska livsformer. Installationen är ännu ett steg mot en mindre abstraktion för Zohari, och fungerar dessutom utmärkt med Hanna Björkdahls lite mer vildsinta men besläktade former i stengods och porslinslera, som visas i samma rum.
De keramiska skulpturerna studsar dessutom utmärkt mot Alex Rosas antiminimalistiska installation ”En Lo och en uggla bestämde träff med mig och efter det var ingenting mer sig likt”, som består av textila skulpturer, krukväxter, tyll och mängder av färgglatt glitter och glittriga färger. En mycket lyckad sal, till brädden fylld av visuellt motstånd.
Lite mindre lyckat är mötet mellan Joline Uvmans Duchampdoftande ”Kvantdockor”, en installation av glas, poetiskt svävade projektioner, och stiliserade människofigurer i gips, och Elin Odentias måleri, som med stor precision tar upp former som prövande antyder arkitektur. Här tar rummets likartade temperament nästan ut varandra. Men inte värre än at det framgår att båda två lär bli intressanta att följa.
I ett rum lite högra upp i Slottet hänger ett par enorma draperier av bomullsväv täckt av porslinslera av Henny Linn Kjellberg - två på en på gång är försynta och väldigt påtagliga interventioner i rummet. Dessutom blinkar de fint till Fredrik Strids bastanta pelare som är krönt med en liten vildsvinsunge, alltihop i stearin. Skörhet och pregnans i ett effektivt slag.
”Stipendiater 2019” är en presentation som fylld av intressanta möten och därtill en utställning som överträffar sina förutsättningar.