Ibland är det riktigt spännande att se animerad film som produceras utanför Disneys och Pixars studior, som nu Uppsalaaktuella "Havets sång". Irländska filmregissören Tomm Mores senaste film har hyllats över världen och Oscarsnominerats - dock utan att erövra den åtråvärda gubben. Det är ändå en högst egen värld han skapat med färg och pensel. "Havets sång" är en fantasifullt tecknad saga.
Berättelsen har gott om magiska inslag och den är späckad med olika mytologiska figurer ur irländsk och skotsk mytologi, de flesta av dem tämligen obekanta för åtminstone mig. Den handlar om en liten pojkes saknad efter sin mamma och hans kluvna känslor för en udda lillasyster som inte bara är stum utan också till hälften säl, en selkie.
Tioåriga Ben och sexåriga Saoirse bor på ett vindpinat skär med sin pappa som är fyrvaktare. Barnens farmor kräver att få ta in dem till stan där hon bor eftersom hon tycker att skäret är för farligt för barn. Men Ben och Saoirse rymmer från henne. Ben för att återförenas med sin pappa och sin hund, Saoirse för att återfinna sin röst. Då kan hon nämligen befria alla älvor som förstenats i människovärlden.
Men lilla Saoirse blir allt svagare och sjuk. Det är helt nödvändigt att hon ska få på sig sin sälkappa för att hon ska kunna tillfriskna och sjunga. För Soairse är precis som den döda mamman en selkie, en mytologisk varelse som är till hälften säl, till hälften människa.
Färger och mönster i filmen bildar en mycket egenartad bildväv . Keltiska sagofigurer och mytologiska väsen möter barnen under deras äventyr. Många väsen är ganska otäcka och oberäkneliga. Andra kan förvandlas inför deras ögon från ond till god. Den onda ugglehäxan har också drag av barnens farmor, ett berättartekniskt trick som gör att filmens verklighet flyter samman med dess sagostämmning.
I dess bästa stunder påminner filmen om japansk animerad film. Barnens ögon är lika klotrunda som de i Studio Ghiblis filmer, som till exempel i Hayao Miyazakis Oscarsbelönade ”Spirited away”(2001). Varelsernas kroppar är lika platta och bakgrunden lika endimensionell, trots en nästan hallucinatorisk miljöskildring. Men det kan faktiskt vara lite befriande att slippa 3D-djupet i bilden.Då blir fokuseringen på själva handlingen,sagan, större.
Detta är inte bara en saga eller en road movie. Man anar också en välmenande poetisk historia om förlust och att sörja och försonas. Men ändå stannar filmen vid att vara mer fascinerande dekorativ än spännande och engagerande.