Om den förra Modernautställningen var sökande, fokuserade på begrepp som ”in betweenness” och uppvisade en förkärlek för tekniska instrument så är årets upplaga en återgång till det tydligt narrativa och slagkraftigt visuella.
Det har gått fyra år, och utställningen är tillbaka i Stockholm efter en sejour på filialen i Malmö. Det är frestande att jämföra den fjärde upplagan av Modernautställnigen med den tredje och kanske också de två tidigare upplagorna och dra slutsatser om var svenskt konstliv befinner sig och vart det är på väg. Men man bör hålla sig tillbaka och inte dra för stora växlar på skillnaderna mellan de respektive utställnigarna. Det är en stor uppgift att lägesbestämma svenskt konstliv, och ett försök som återkommer med fyra års mellanrum anger kanske inte mer än en tendens.
Men ändå. Det är förstås ingen slump av årets curatorer, Joa Ljungberg – född och uppvuxen i Uppsala – och Santiago Mostyn, har dragits mot större berättelser och slående visuella uttryck. Modernautställningen 2018 bekräftar bland annat att också det svenska konstlivet har gått vidare från ett arkivariskt sökande och nu möjligen är i färd med att utforska vad man kan göra med sina fynd.
Det känns alldeles tydligt att curatorerna har sökt efter en bred och relevant genomlysning av det svenska konstlivet. Det syns också att deras definition av Sveriges konstscen som sig bör inte är liktydig med gränserna för nationen Sverige. Konstlivet är rörligt. Konstnärer arbetar på olika ställen, söker intryck från olika håll och kan lika gärna känna tillhörighet till ett mellanstatligt sammanhang som till ett klart definierat land. Och det måste förstås synas i en presentation som tar sig själv på allvar.
Redan utställninges titel, ”With the future behind us” anger ett dystopiskt tema, och den vandring genom samhället som curatorerna tillsammans med 36 utvalda konstnärer och konstnärsgrupper bjuder betraktaren på är inte särskilt ljus. Med hjälp av fyra bärande teman lotsar Modernautställningen publiken genom en döende värld där kroppen är ett sargat slagfält.
En samling gravt obehagliga, och rätt fantastiska, kroppsliga objekt av Èva Mag sätter tonen i den första avdelningen, ”Den utsatta kroppen och synen på den Andre”. Här är mörkret kompakt.
På en hel vägg med teckningar samlar den exilsyriska konstnären Muhamed Ali i krängande, monstruösa former sina erfarenheter från krigets Damaskus.
Den samiska superstjärnan Britta Marakatt-Labba, utställningens kanske mest givna deltagare, reflekterar på en grupp hakkorsmärkta spannmålssäckar från andra världskriget kring Breiviks terrordåd på Utøya 2013. Sällan har ett broderi varit så starkt.
Och det är inte bara kroppen som slits sönder. Klimatkatastrofen står i centrum i ”Människan och naturen i det moderna Sverige”, där bland annat Erik Mikael Gudrunssons deprimerande foton som följer spåren efter Linnés Lappländska resa 1732 dyker upp. I spåren av upptäckarens jakt på exploateringsmöjligheter hittar han bara trötta och just exploaterade rester av det som en gång var vildmark.
De tekniska framstegen då? Där ser det väl ändå ljust ut? Knappast. Det går åt helvete där också. Civilisationen får bland annat representation av Anna Uddebergs cyberpunkiga, både hotfulla och utelämnande objekt, som på en gång hämtar material och former från lyxiga lounger och gynekologstolar.
Men visst. En smula hopp finns det ändå. I utställningens sista avdelning smakar många verk på, tja, inte utopier men väl tankemodeller som lämnar ett visst utrymme för förbättringar. Turkisk-svenska Meriç Algüns installation av kartor, foton och film, ”The Orchard of Resistance”, är fylld av ett paradoxalt hopp. I verket rör sig konstnären runt på Istanbuls gator på jakt efter fikonträd att dokumentera, och möter en uppsjö reaktioner och strukturer. Ett lysande exempel på hur enkelt det är att exponera ett samhälles både ljusa och mörka sidor. Och det är ju nollpunkten vi söker för att arbeta oss uppåt.
Världen står i brand. Kroppen är bruten. Civilisationen falsk. Modernautställningen 2018 vore en nedslående historia om det inte vore för att de verk som berättar binds samman av hög kvalitet och benhård vilja till motstånd. Framtiden kanske förefaller vara bakom oss, men i själva verket har den knappt börjat.