Poesi
Malte Persson
Skapelser
Albert Bonnier förlag
Ofta under läsningen av Malte Perssons "Skapelser" tänker jag på James Joyce och hans "Ulysses", en ganska påfrestande skrift som ville uttrycka sig i alla litterära grepp som fanns, som blev en ikonisk förutsägelse men aldrig en läsupplevelse. Det allsmäktiga fungerar inte litterärt, det gör det ödmjuka.
Det finns en undertitel till "Skapelser", nämligen "försök, fragment, fall", som kanske antyder att Malte Persson kikar på det där med ödmjukheten. Genom hela jättesamlingen (367 sidor) återkommer prövningen av ordens giltighet, ofta med cirkusvirtuosa grepp, andra gånger med meningslösa tramserier.
Jo, det är intressant, men för att kvantifiera; ungefär en tredjedel är bra. På de många sidorna av förtvivlan över skrivandets Gudsproblem finns väldigt många fnasiga fragment, påfrestande långa för läslusten, pinsamma och skämmande för de brännande partierna. Fall alltså? En diktskapelse som fångar varats och världens essens? En avbildning av allt som blev fragment, alla massutdöenden och så entropins kyla.
"I början var ingenting allt/ och allting var inget och/ förresten var det ingen början./ Nej, stryk det". Bokens allra första strofer är lysande och prövande, livet och dikten buffar sig fram som en nyfödd kattunge. Eller kanske som de aminosyror som blev livets byggstenar, eller kanske som all kaotiskt het materia innan själva livet? "Den punkt där allting börjar/ är ännu ingen punkt/ och heller ingen början".
Varje bok av Malte Persson våndas över hans förmåga att uttrycka tro och tvivel och ofta låta det senare vinna. För att uppenbara hans återkommande dilemma: man ser poesin men inte poeten. Denne häxmästare och ordförtrollare, som förstår och kan säga så mycket, får inte alltid så mycket sagt.
Malte Persson presenterar i "Skapelser" ett slags provkarta av vad modern lyrik kan åstadkomma, men jag vill helst ha dikt som inte relativiserar hela hjärnan till en förstummad neuroncentral för att därefter vända sig bort med ännu en knasrolig ramsa. Vad är det då Persson vill gestalta med boken? Konsten att gömma sig bakom en skicklighetsfasad, eller konsten att låta sig bli plågad av skenande ordmassor? Skapelsens under eller skapelsens undergång? "Föll som det föll sig", konkluderar poeten i bokens sista dikt.