Inte mindre än sju av Uppsala konstnärsklubbs medlemmar, alla kvinnor, visar just nu sina verk i två av klubbens utställningslokaler, Galleri 1 och Åhuset. Det är textilkonstnären Berit Sahlström i galleriet, där hennes narrativa bildvävar samsas och samtalar med Margareta Täxas Johanssons med finurliga titlar försedda skrotskulpturer.
Huvudverket här är den stora bildväv av Sahlström som gestaltar drottning Kristinas tronavsägelse i Uppsala. Den avlagda kronan finns även i fysisk gestaltning i form av Johanssons skrotskulptur. Trots de olika teknik- och motivvalen ser jag ändå en underliggande samhörighet mellan de båda konstnärernas förhållande till sina uttrycksmedel. Särskilt gäller detta när det handlar om Sahlströms övriga textila verk där bildväven ”Fönster” intar en central position. Och i Johanssons förmåga att se möjligheterna i det vi annars betraktar som avfall möter betraktaren en konstnärs alltid lika överraskande blick på sin omgivning.
Cajsa Warg är berömd för sitt uttalande ”man tager vad man haver”. Den gången gällde det kokkonsten, men kan tydligen tillämpas framgångsrikt även i andra konstarter än de kulinariska.
De fem konstnärer som intagit det näraliggande Åhuset visar med emfas hur mångsidig konsten är och kan vara nära flera olika temperament och stilideal sammanstrålar. Kanske är det en ny kreativ konstnärsgrupp med uppsaliensiska förtecken som presenterar sig. Samtliga har många års verksamhet som skapande konstnärer bakom sig när de nu samlats under rubriken FEMtakt med avsikten att fortsätta med gemensamma utställningar. Med tanke på den genomgående höga kvaliteten på det de fem nu visar är en sådan tänkt framtida verksamhet välkommen.
Jag ser gärna fler finstämda kol- och blyertsteckningar av Kirsten Holm sammanfatta sommarminnen och beundrar gärna Birgitta Nordström Wiklunds rökbrända keramik i såväl två som tredimensionella verk. Eva Hedbergs stengods i olika former får mer än gärna visas på nytt, och att Marianne Gustafssons grafik är både drömsk och vacker är lätt att konstatera. Och så är det Bodil Gellermarks sköna konstverk i marmor och alabaster, så renskalat formsäkra att betraktaren gärna stannar länge inför dem.
Allt ljus på Uppsala, heter det just nu. De här båda utställningarna stämmer väl in i bilden. Ljus inte bara på utan också i Uppsala.