Den nyskilda Margaret kommer till San Fransisco tillsammans med sin dotter 1958. I bagaget har hon några målningar av dottern. Hon lär känna den utåtriktade och charmerande Walter Keane som själv vill bli erkänd som konstnär. De gifter sig, men ingen vill ha deras tavlor. Walter hyr en vägg på en bar för att ställa ut. Riktig fart på affärerna blir det inte förrän han hamnar i handgemäng med barägaren och en bild av det kommer i tidningen. Walter ljuger, säger att det är han som har målat bilderna av de storögda flickorna - de är signerade Keane. Han får Margaret att måla i hemlighet med argumentet att ingen skulle köpa en tavla målad av en kvinna. När tavlorna ökar i pris så blir affischerna av dem åtråvärda - och överkomliga för en allt större publik.
Frågor om det bisarra i att en man skulle måla enbart storögda, lidande små flickor glider Walter förbi, likt en flottig gås.
Det finns många berättelser om tragiska kvinnliga konstnärsöden i skuggan av manliga. Svenska Karin Larsson, exempelvis, var verksam under förra sekelskiftet och har först nu erkänts som en minst lika bra konstnär som sin man, Carl Larsson.
Tim Burton berättar engagerande en verklighetsbaserad historia om konstens och kvinnors villkor under Mad Men-eran i USA, 1960-talet. Allt gick att sälja med mördande reklam, även tavlor som etablerade konstkritiker avfärdade som kitsch.
Verklighetens Walter Keane beundrades av konstnären Andy Warhol, som efterapade konceptet att massproducera konst. Även regissören själv, Tim Burton, lär ska vara ett Keane-fan. Hans animerade figurer i filmerna ”Corpse Bride” och ”Nightmare Before Christmas” drag av de obehagligt storögda barnen.
Amy Adams gör ett lyskraftigt porträtt av Margaret, en skapande kvinna i skuggan av en bredkäftad entreprenör som görs av en kraftigt överspelande Christoph Waltz. Han är filmens svagaste länk, men egentligen är han en typisk Burton-figur, så hysteriskt missförstådd och så obegåvad på samma gång.
En knivsudd surrealism kryddar berättelsen. Som när Margaret håller på att knäckas under sin livslögn och upplever att alla på snabbköpet har de karaktäristiska ögonen som hon brukar måla.
Ytterst är nog detta en film om makten över konsten. Vem har rätt att definiera den, konstnären, kritikern eller den som ska sälja den vidare? Men ”Big Eyes” är också en film för alla som någon gång hört sitt förslag till förändring göras till chefens eget i dennes mun.