Mstislav Rostropovitj, av vännerna kallad Slava, var en av vår tids största cellister och en man med imponerande moralisk resning. Orädd stod han upp för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen vilket fick stora konsekvenser för honom och hans hustru. Senare blev han en hyllad celebritet i det nya Ryssland. När det politiska klimatet i Ryssland idag återigen hårdnar är det hans föredöme likaväl som hans konstnärskap vi vill minnas.
Erik Wahlgren och Terés Löf framförde på måndagskvällen tre verk varav två tillägnats mästaren. Det första, "Le Grand Tango" av Piazzolla, sades ha legat i hans skrivbordslåda länge innan han tog fram det och införlivade det med sin repertoar. Det spelades tekniskt felfritt och med skönt gung men kanske litet väl polerat; jag saknade det studsande, litet aggressiva anslag som jag gärna ser hos Piazzollas musik.
Den frihetsälskande Beethoven hade, om han känt Rostropovitj, kanske tillägnat honom sin tredje cellosonat. Detta verk där demoni växlar med änglatoner passade även kvällens musiker perfekt, i synnerhet sista satsens jublande upplösning. Ett lysande framförande fick också Dmitrij Sjostakovitjs "Sonat i d-moll" tillägnad vännen Rostropovitj. Man har i Sjostakovitjs musik sett dolda budskap om sovjettidens förtryck. Kanske är det så med detta verk: först vacker melodik som drunknar i dissonanser, så en ursinnig, grotesk dans, därefter ett känslofyllt vittnesbörd om en inre plåga och till slut ett galghumoristiskt tema varierat i dialog mellan instrumenten. En gripande och imponerande prestation av Wahlgren och Löf som även avkrävdes ett extranummer: Saint-Saëns’ välkända "Svan".