En amerikansk wrestlingstjärna som gör en Abbacover, det känns på förhand ungefär lika lättsågat som säg ett nytt album med David Hasselhoff. Fozzys cover på ”SOS” låter som en dålig idé på förhand och är det i realiteten också. Men det vore inte rättvist att sända ut nödrop angående ”Do you wanna start a war” på grund av ett enda snedsteg, tyvärr finns det betydligt mer att anmärka på.
Det går relativt enkelt att avfärda Fozzy som ett ultrakommersiellt radiorockband som fått karriären på silverfat på grund av frontmannens andra jobb, å andra sidan är bandet inne på sitt femtonde levnadsår och detta är fullängdare nummer sex, siffror som motsäger bilden av ett gräddfilsåkande plojband. Oavsett intentioner så är musiken rätt steril och tråkig, egentligen inte på ett outhärdligt sätt, för låtar som ”Tonight” och ”No Good Way” har trots allt vissa medryckande tendenser. Men den bestående känslan är tyvärr en slags likgiltighet.
Fozzy har ändå stora förutsättningar att lyckas i Sverige och kan säkert finna en målgrupp i de som redan tagit band som Alter Bridge, Takida och Velvet Revolver till sitt hjärta. ”Do You Wanna Start A War” är musik som är som klippt och skuren för att spelas i högtalarna i någon lagom trendig klädbutik eller i valfri reklamradiokanal, bara pumpas ut om och om igen si så där 200 gånger om dagen, det där bakgrundsskvalet som ingen egentligen lyssnar på.
Bandnamnet Overkill är inte bara en garant för en högklassig skiva, det är en trygghetsstämpel. Du vet vad du får och du vet att du inte kommer att bli besviken.”White Devil Armory” är definitivt inte en skiva för den som söker nytänkande och variation, men för den som vill ha thrash metal av finaste märke är det bara att öppna börsen. Studioalbum nummer sjutton är inget undantag från regeln. Det är full rulle med smattrande baskaggar, motorsågsriffande gitarrer och ovanpå alltihopa Bobby ”Blitz” Ellsworths bitska sång. Gott så.
Unisonics självbetitlade debutalbum från 2012 fick många power metal-fans våta dröm att gå i uppfyllelse när Michael Kiske och Kai Hansen återförenades i samma band för första gången sedan Helloween. Skivan står stadigt med ett ben i traditionell heavy metal av tyskt snitt och det andra benet i gladpoppig power metal, ett exempel på det senare är ”Your Time Has Come” som kan vara en av de bästa Helloweenlåtar som Helloween inte har skrivit. Eller så är det kanske just det de har beroende på hur man väljer att se saken.
Sammanfattningsvis tre album som känns väldigt olika men som kanske trots allt präglas av kärleken till musiken – även om vissa förmedlar den känslan bättre än andra.