Scen
Art – ett komiskt drama om vänskap
Med Per Andersson, Johan Rheborg och Henrik Schyffert
Regi: Edward af Sillén
Konserthuset Uppsala
Mängden filmer som skildrar just manlig vänskap, så kallade ”bromancefilmer”, är hur många som helst. Teatern bjuder även den på en hel del. Möjligen är det mer ovanligt att en pjäs på temat är skrivet av en kvinna. Men Yasmina Reza som skrev ”Art” i början på 90-talet har fått många priser för den och den har satts upp runt om i världen, även i Sverige tidigare med trion Sven-Bertil Taube, Sven Wollter & Johan Rabaeus.
Regissören Edward af Sillén har översatt och uppdaterat den här versionen. Att det är tre av landets mesta och bästa komiker som spelar ger kanske en delvis missvisande ingång, åtminstone att döma av en del av kommentarerna jag hör på väg in i konserthusets välfyllda stora salong. Hyllade insatser i mängder av humorsatsningar genom åren har satt sin prägel på förväntningarna. ”Art” är ett komiskt drama, med en ibland tragisk intrig, men skratten som kommer tycks ibland visa på historien mer än innehållet här.
Historien är på ett sätt lika enkel som rekvisitan: en soffa, ett bord och en fåtölj. Och en tavla. Det är runt den som dramamaskinen går igång. En av de tre såta vännerna, Sebastian (Per Andersson), har köpt ett konstverk för stora pengar och nu vill han få bifall av sina vänner. Verket i fråga består av en dryg kvadratmeter helt vit bild. Markus (Johan Rheborg) avfärdar den helt och bryskt, Ivan (Henrik Schyffert) försöker sin vana trogen hitta en mellanväg.
När jag var liten sades alltid att tre inte kan leka ihop, då går det alltid fel någonstans. Det här bygger lite på det. De tre har var vänner under många år och som det brukar kunna vara har mycket cementerats och det är svårt att bryta sig ut, att få förändras. Med tavelköpet blir det nya strukturer och konflikterna duggar tätt.
Den lite övertydliga historien bjuder på många skratt, absolut, och igenkännanden. Gruppdynamik, Jantelag, kärlekslängtan, bekräftelse, ja, lägg till själv, får sin genomlysning. Det är skickligt gjort även om det kanske inte bränner till så ofta. Ensemblen gör det tillräckligt bra fast även där utan det är briljant. Ibland återfaller de i publikfriande farsspel, särskilt Andersson och Schyffert, med Rheborg är bittert sammanbiten, men de landar sina rollfigurer så att de får sympati.