När Woody Allens gärning en dag ska summeras tippar jag att filmerna från "Annie Hall" (1977) och framåt till ungefär mitten av 1990-talet kommer att lyftas fram som den riktiga guldåldern.
Produktionstakten är dock oförminskad - och då och då blir det fortfarande bra. Förra årets "Blue Jasmine" visar en lyhörd regissör i fin form. Men året innan gjorde han det usla lågvattenmärket "Förälskad i Rom".
I den ständiga pendelrörelse som är Woody Allens nutida karriär landar "Magic in the moonlight" på den svagare sidan mitten.
Historien utspelar sig på franska Rivieran på 1920-talet. Magikern Wei Ling Soo trollbinder massorna, men privat är Stanley (Colin Firth i en variant av sin paradroll) en rätt träig, otrevlig skeptiker som blir lockad till Rivieran av en kollega.
Syftet är att avslöja en bluffmakare, mediet Sophie (Emma Stone) som gör succé hos den brittiska societeten på semester.
Men det visar sig att Sophies gåvor är mycket imponerande. Till slut undrar man om den stenhårde ateisten Allen kanske har drabbats av tvivel på alltings mörker och funnit nya hoppfulla insikter om livets inneboende magi på ålderns höst.
"Magic in the moonlight" är en typisk Woody Allen fast gjord med vänsterhanden. Det är lite jazz, lite psykoanalys, en skeptisk man med drag av Woody själv och en betydligt yngre kvinna.
Siktet är inställt på en så kallad "charmig bagatell", ungefär som den rätt roliga "Du kommer att möta en lång mörk främling" (2010) fast med finare kläder. Men charmen uteblir. Mestadels humorn också, liksom tempo.
Kanske är det de 30 trettio åren som skiljer mellan Colin Firth och Emma Stone som ställer till det, för glöden i kärlekshistorien infinner sig inte heller. En regissör är ju också en sorts magiker, som ska skapa illusioner via olika trick för oss i publiken att häpna över. Den här gången är Allen inte särskilt övertygande.