Roman
Karl Ove Knausgård
Det tredje riket
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts
Den otrogne, lätt överviktige poliskommissarien Geir Jacobsen har tappat en fyllning och hans piss är bärnstensfärgat. Hjärtinfarkten hänger i luften och som lök på laxen får han ett bestialiskt trippelmord på halsen. Tre medlemmar i black metal-bandet Kvitekrist har mördats (offrats?) och en fjärde är försvunnen. Spåren pekar mot det mystiska bandet Domen – och kanske mot mörkrets furste.
Men "Det tredje riket" är ingen renodlad deckare med övernaturliga inslag och Geir är bara en av flera nya och gamla huvudpersoner – jajamän, det blir många kära återseenden efter parentesen "Vargarna från evighetens skog". Snarare är det en roman om tro och tvivel. I föregångarna har Karl Ove Knausgård som bekant uppfyllt kristendomens löfte om evigt liv genom att upphäva döden, men hur ska en upplyst människa upptagen med att posta solnedgångar på sociala medier kunna tro på sådant hokuspokus?
När till och med prästen Kathrine förnekar såväl jungfrufödselns som uppståndelsens mirakel förstår man att det är illa ställt med människornas tro. Men minns att det var präster med Kajafas i spetsen som ville se Jesus korsfäst, medan det var vanligt folk som valde att följa kristusbäraren och tro på honom. Och här finns även Line, en helt vanlig tjej som jobbar på H&M, som väljer tron då hon följer sitt hjärta, trots att det pekar mot den farlige musikern Valdemar, vars tro på Det tredje riket är orubblig. Hitler och nazisterna må ha lagt beslag på begreppet, men i sitt stora romanbygge för Knausgård tillbaka det till en kristen tradition där det syftar på Den helige andens rike, då harmoni skall råda mellan ande och materia.
"Det tredje riket" är liksom "Morgonstjärnan" full av cliffhangers. Läsaren hålls på halster medan Karl Ove Knausgård briljerar som spänningsförfattare. Han har uppenbarligen ett storslaget slut i beredskap, men vägen dit börjar redan nu kännas aningen lång. Knausgård håller hårt i mysteriets pusselbitar och dramaturgin påminner alltmer om en långkörande tv-series, där spänningen skruvas upp med retsam snigelfart. Men man tuggar i sig och hoppas på nästa avsnitt. Och i hemlighet är man ganska nöjd med att ännu få sväva i ovisshet. När Knausgård väl sätter punkt kommer en stor saknad att infinna sig.