Det är inte ofta man hör ordet ”encyklopedi” nuförtiden. Annat var det förr: under flera sekel, fram till ganska nyligen, var dessa tjocka, förgyllda mångbandsverk de finaste böckerna tillika den trovärdigaste källan i många hem. Objektiva och hållbara.
När Karl Ove Knausgård nu, efter den kultförklarade textmassan ”Min kamp”, går in i ytterligare ett personligt hållet projekt är det därför rätt oväntat av förlaget att välja just ”slumpmässig encyklopedi” som stora ord i marknadsföringen. Eller kanske inte ändå? Det ska bli fyra delar sammanlagt, med titlar efter årstiderna. Höstdelen kom, passande nog, i höstas och nu finns också ”Om vintern”. ”Om hösten” fick ett blandat mottagande: vackert men babbligt, stora ambitioner men kanske mest för de redan frälsta var typiska omdömen. Inom projektet samlas alla möjliga ämnen i små stycken, vart och ett med ett ord som rubrik, som ”Snö”, ”Stolar” eller ”Vanor”. Texterna börjar inte sällan i det egna hemmet eller trädgården, för att blomma ut i metafysiska tankar. Betraktelser över samhällsutvecklingen varvas med skildringar av Knausgårds personliga relation till olika företeelser, som ”sex”, ”tuggummi” eller olika kroppsdelar. Ibland träder barnet Karl Ove fram, som i det vackra stycket ”Feber”, eller i ”Bensin” där färgspelet i förorenade vattenpölar fångar in en naivt magisk livskänsla. Vissa kapitel är meditationer över den uråldriga naturen med djurarter som utgångspunkt: grodor, tumlare, huggormar och maneter passerar förbi. I andra nyckelstycken, som ”kyrkor” och ”sjuttiotalet”, skymtar en filosofi kring längtan tillbaka till naturen, som knyts till samhällsutvecklingen och landskapets förändring. Det låter ju föga originellt, men Knausgård romantiserar inte det förgångna. Tvärtom kallar han längtan tillbaka ”onaturlig” (!) men begriplig i tider då många har svårt att se en framtid.
De många korta essäerna varvas med ett antal brev, ställda till Knausgårds fjärde och först ofödda, sedan nyfödda barn. Dessa delar är medvetandeflöde kring familjens dagliga tillvaro: känd Knausgårdmark och ändå inte, eftersom det här hela tiden finns ett ”du”, barnet alltså, utan egenskaper utom de som pappa fantiserar om.
I inledningen säger Knausgård att han med dessa böcker vill ”visa världen som den är” för det nya barnet. Motsägelsefullt, kunde man hävda, när han samtidigt bestryker den med ett tjockt lager egna associationer, åsikter och minnen. De tankar som väcks i Karl Ove Knausgård vid åsynen av en groda eller julklappar under granen är ju inte allas. Samtidigt är många, bevisligen, intresserade av hans värld, och det är ju egentligen för dessa läsare böckerna är skrivna.
Naturligtvis är inte ”encyklopedi” egentligen den bästa liknelsen för dessa böcker. Inte heller ”dagbok” eller ”brev”, även om här finns starka element från sådana formgenrer. Ännu starkare syns ett arv längre tillbaka: den ursprungliga essän sådan den utövades av Michel de Montaigne. Dennes korta 1500-talsskrifter om allt från krig till barnuppfostran, sinnen och naturfenomen har slående likheter med Knausgårds projekt: från förutsättningen ”en man ensam i ett hus på landet” till de propert konkreta rubrikerna och blandningen av stort och smått, lätt och gravallvarligt. Essä 1A kunde man kalla formen, och jag menar inte att vara elak: tvärtom, när en form nuddar sina rötter från en avlägsen plats kan gnistor uppstå. Inte minst när de reagerar med det nya: här finns vackra illustrationerna – i den senaste delen av Lars Lerin – som förhöjer helheten, och ibland skymtar ambitioner som tangerar det som kallas ”mikrohistoria”: den typ av sökande bakåt utifrån fysiska föremål som till exempel Sara Danius (”Den blå tvålen”) ägnat sig åt. Det går också att dra paralleller till den samtida strömning som handlar om att uppvärdera och nedteckna minnen. Peter Englund gör det i sin aktuella ”Jag kommer ihåg” samtidigt som Svenska Dagbladet med projektet ”Jag minns” samlar in hågkomster från frivillig allmänhet.
Kanske sammanfattas det här projektet, och det många finner i Knausgård, rentav bäst av Englund i samband med lanseringen av sin bok: ”Det finns så mycket i en som inte är unikt. Kombinationen kan möjligen vara unik, men det mesta delar man med andra.” Med detta perspektiv blir Knausgårds små essäer i slutändan visst ett slags encyklopedi. Inte över fakta men känslolägen och stämningar, knutna till bilder så allmänna att många känner igen mycket, alla något, och vissa upplever hela sin värld beskriven precis sådan som den är.