”De befann sig vid människans yttersta gräns: där, vid gränsen, slog de läger”, skriver PO Enquist om sina romanfigurer i ”Nedstörtad ängel” (1985). Enquists utsatta, missanpassade karaktärer, klamrar sig fast vid det mänskligas minsta gemensamma nämnare; de hävdar sin mänsklighet lika hårt som omgivningen försöker att förneka den. I sina essäer vandrar Karl Ove Knausgård i samma slags gränstrakter. Genom att töja tanken så långt det är möjligt försöker han få fatt i det djupt mänskliga, i det som förenar trots till synes oöverbryggbara avstånd.
Avstånd är också ett ord och ett fenomen som återkommer i snart sagt alla av bokens arton texter. Knausgård är besatt av avstånd, kan man lugnt påstå. Vad menar han med ”avstånd”? Huvudsakligen detta, tror jag: den distansering som får människan att alienera sig själv och andra, det bråddjupa gap som får henne att begå handlingar hon annars inte vore kapabel till. Ett exempel: hur det geografiska avståndet gör det möjligt att släppa en atombomb över Hiroshima, medan det för samma personer som verkställde det hade varit omöjligt att skära halsen av offren ett och ett, öga mot öga.
”Själens Amerika” bekräftar det som läsaren av ”Min kamp” redan förstått, att Karl Ove Knausgård är en utmärkt essäist. Den vilda tanken löper fritt, men inom ramarna för en snyggt sammanhållen stilistik. Precis som hos andra goda essäister, som en Joan Didion eller en Rebecca Solnit, finns här en associativ pendling mellan personligt och icke-personligt alldeles oavsett vad Knausgård skriver om. Variationen essäerna emellan, som är skrivna mellan 1996 och 2013, ser stor ut vid första anblicken. Knausgård skriver om samtida fotokonst, barockmåleri, naturen, Bibeln, Breivik, Hamsun, om att skriva, om att ha en redaktör – och om bajs (jag återkommer till det).
Det alla texterna har gemensamt är dock sökandet efter det djupt mänskliga, inte sällan funnet just i konsten oavsett om det rör sig om Sally Manns fotografier eller Dostojevskijs romaner. Knausgård vill röra sig i det som han kallar det vertikala, det som till skillnad från det horisontella, är evigt och beständigt genom mänsklighetens historia. Det kan handla om sådant som att den sol vi ser när vi vänder blicken upp mot himlen är densamma som antikens greker såg, eller att känslor som passion och hat förblir intakta i människan oavsett kulturella förändringar och framsteg. Han ogillar förändring, idealiserar det som förblir som det varit och kallar sig reaktionär, men hans intellekt är alldeles för piggt och rörligt för att den utgångspunkten ska hemfalla åt stagnation. Det är sällan det bakåtsträvande är uppiggande, men i Knausgårds sällskap är det faktiskt det.
I detta sökande efter det ursprungliga, eviga och sanna går Knausgård som sagt till gränstrakterna. Precis som i ”Min kamp” gäller det också hans egna yttersta, som i essän ”Den bruna svansen”. Det är den som handlar om att bajsa. Det är en text man kan betrakta på flera sätt; som ett pikant inslag i en textsamling, som en provokation eller som en pubertalt narcissistisk upptagenhet av den egna kroppen. Men jag läser den som genuint typisk för Karl Ove Knausgård, som är en författare som utsätter sig i sitt skrivande. Han måste alltid riskera någonting, annars är det inte på riktigt. Det är som om en essäsamling om konst, litteratur, natur och religion inget är värd om inte också författaren själv avslöjar sig i sin största utsatthet – på toa när han skiter. Folk kommer att undra vad den texten gör där, men lite tillspetsat kan man säga att ”Själens Amerika” inte skulle finnas utan den.
I svensk (om vi får lov att åtminstone delvis räkna Knausgård till det svenska litterära landskapet) essäistik, är detta nakna exponerande av författaren en sällsynthet, och i läsningen av Knausgård blir det tydligt att den goda essäistiken är beroende av en författare som blottar sig. Essän lever upp av att röra sig i de gränstrakter där personligt övergår i privat – så länge stringensen och den vakna utblicken finns där. Och det gör den hos Knausgård, som på alla punkter utom en är en fantastisk essäist: han är inte rolig. I titelessän poängterar han själv skillnaden mellan Hamsun och Dostojevskij, att ”man skrattar när man läser Hamsun, men man skrattar inte när man läser Dostojevskij”. Detta beror enligt Knausgård på att hos Hamsun tas ett steg tillbaka, medan det aldrig görs hos Dostojevkij, där är allt innerligt. Knausgård är en Dostojevskij-typ. Och ”Själens Amerika” hade mått bra av en skopa humoristisk distans, men å andra sidan behöver man ju inte ha roligt precis jämt.