Linnékvintetten håller inte bara till i Domkyrkotornet, även om de har gjort sina traditionsenliga lunchkonserter där i många år. Ensemblen kanske är den som märks minst utåt av Musik i Upplands olika konstellationer, men är i likhet med övriga en högst professionell grupp med duktiga musiker.
För den här konserten hade de hittat på ett nytt koncept. Publiken fick frågeformulär och pennor när de trädde in i B-salen på Konserthuset. Sedan blev det gissningstävlan med en liten likhet med TV:s ”På spåret”. För att inte planka helt valde konferencieren och tillika tubaisten Alexander Skylvik att använda frasen ”vart åker vi?” i stället för den vedertagna ”vart är vi på väg?”. Men det fungerade minst lika bra.
Varje fråga var tredelad i svårighetsgrad och det gällde europeiska länder eller städer (och en i USA). Inte helt enkelt. Första frågan inleddes till exempel med Sergej Prokofjevs balettmusik ”Romeo & Julia” och jag, och säkert fler med mig svarade Ryssland. Svaret var Italien då den utspelas där. Klurigt. Nåja, en duo vinnare fick välförtjänt blomsterkvast och kasse med presenter.
Musikvalet var i högsta grad brett. Här blev det allt från Alexander Rybaks ”Fairytale” till Eric Saties ”Trois Gymnopédies”. Där emellan spansk tjurfäktningsmusik, Puccinis ”Nessum dorma”, filmmusik från ”Taxi driver”, ”Wennerbergs ”Gluntarne” och mycket annat. För att få upp tågkänslan inleddes det hel med Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegalopp” och avslutades med sista frågan enklaste ledtråd, Owe Thörnqvists ”Varm korv boogie”, och vi var hemma.
Rolig tävling, jag ska inte avslöja mina egna poäng, men detta får de gärna göra flera gånger. Alexander Skylvik var också en bra programledare.
I likhet med sina kumpaner är han också en duktig instrumentalist. I likhet med de övriga instrumenten fick även tuban vara huvudinstrument i ett stycke. Mest imponerades jag ändå av helheten. Skylvik tillsammans med trombonisten Birgitta Lagerstedt, hornisten Lennart Stevensson och trumpetarna Bengt Fagerström & Paul Hägglöf lyckades emellanåt i stort sett att låta som ett helt storband på bara fem personer. Och man ska komma ihåg att de inte har något ackordsinstrument eller slagverk med i sättningen.
Men de är absolut värda en än större publik. Detta var underhållning med snille och smak.