Uppsala Kammarorkester spelar Beethoven och Grieg
Dirigent: Eivind Aadland, solist: Tobias Feldmann, violin
Uppsala Konsert & Kongress
21 oktober
I romanen Ensam beskriver August Strindberg Beethoven som ”den största som lidit hela livet”. Citatet kommer till mig när jag slår mig ner i stora salen. Det är Beethovens violinkonsert i D-dur som står på dagordningen, följd av Griegs symfoni i C-moll. Vad Strindberg tyckte om Grieg vet jag inte, men han hade garanterat en åsikt.
Ikväll är kammarorkestern förstärkt med den tyska soloviolinisten Tobias Feldmann, född 1991 och som anses vara något av ett löfte, samt den norska dirigenten Eivind Aadland, född 1965. Till vardags leder Aadland Trondheims symfoniorkester och har kanske sina dagar som löfte bakom sig. Icke desto mindre är han ett av Norges stora namn. Premissen känns nästan provocerande trygg: en hyllad tysk som spelar Beethoven och en hyllad norsk som spelar Grieg – what could possibly go wrong?
Inget går heller fel, tvärtom. Aadland blåser liv i sin tillfälliga orkester och Feldmann tar plats med sin ömsom sirliga, ömsom hårda stil. Det är ett uppträdande som är laddat med klarhet och kraft. I publiken tycks man vara mer eller mindre enig om Feldmanns kvaliteter.
När Beethoven har lagts till handlingarna och Feldmann blivit ordentligt hyllad av publiken kommer han in ytterligare en gång och river av – så skulle man i alla fall säga om detta var en popkonsert – en dänga av Schubert. Mig veterligen hör det inte till vanligheterna med extranummer, men jag kan ha fel. Fenomenet känns åtminstone mer som Ullevi än UKK. Jag har svårt att bestämma mig för om tilltaget är okonventionellt befriande eller bara lite fånigt.
Möjligen är det ett misstag att lägga Griegs symfoni efter Feldmanns uppvisning och sorti. Dramaturgen i mig skakar på huvudet åt att publiken ska lämnas kvar med ett av Griegs mer obskyra verk efter det att kvällens stora stjärna har lämnat scenen. Symfonin är ett ungdomsverk som Grieg själv helst ville glömma. På så sätt är kvällens premiss kanske djärvare än vad jag först anade. Lyckligtvis står musiken över alla dramaturgiska regler och även detta framförande blir lyckosamt. Med sin expressiva stil lyckas Aadland ta över den scen som nyss verkade så övergiven. Jag undrar vad Strindberg hade tyckt.