Långbacka/Bådagård backades upp av bland andra basisten Kristofer ”Krydda” Sundström.
Konsert
Långbacka/Bådagård
Jazzbaren, Katalin
Onsdag 10 april
Betyg: 4
Maja Långbacka och Matilda Bådagård är tillbaka med sitt tredje album – ”Growing Up Growing Down”. Det har hunnit gå fyra år sedan förra albumet "Every whisper turns into a roar", men duon har knappast legat på latsidan. Under de senaste åren har de främst ägnat sig åt att skriva musik för scen och film.
Ett nytt album kräver förstås en releasekonsert, och vad passar bättre än att förlägga den till "hemmaplan"? Både Maja och Matilda är uppväxta i Uppsala och Knivsta.
– Gott om välbekanta ansikten i kväll, konstaterar Matilda Bådagård på scenen när hon blickar ut över den minst sagt välfyllda Jazzbaren.
Även på den minimala scenen råder trängsel. För ovanlighetens skull har Långbacka/Bådagård nämligen med sig ett kompband, något som verkligen lyfter musiken. Pianisten Adam Forkelid, slagverkaren André Ferrari och basisten Kristofer ”Krydda” Sundström bidrar till att låtarna får ytterligare stadga och nerv.
Låtarna på nya skivan är i vanlig ordning smyckade med elegant stämsång, klara klanger och suggestiva rytmer. Kompositionerna är svåra att genrebestämma, duon har skapat sig ett eget gränsland som de nyfiket utforskar. Här finns spår av folkmusik, pop, visa och kanske en nypa jazz.
På albumen kan Långbacka/Bådagård ibland framstå som en smula överproducerade. Det låter liksom lite "för bra" när de flesta hörn slipas och ohyvlade bräder ratas i produktionen. På scen bjuder duon och kompbandet däremot på en mer opolerad version av låtarna, vilket bara är positivt.
”Growing Up Growing Down” beskrivs av duon som ett temaalbum. Texterna kretsar kring egna erfarenheter och livsval på ett annat sätt än tidigare: barndomen, övergången till vuxenlivet, föräldraskapet, arvet från tidigare generationer.
Allra bäst – och tydligast – blir det i låten "Rötter", en fantastiskt vacker ballad. Att den biter så bra beror inte enbart på den svävande, melankoliska melodin. Det handlar framför allt om språket.
Långbacka/Bådagård håller sig nästan uteslutande till engelska, ett begripligt val eftersom duon också har en internationell publik. Men när de någon enstaka gång övergår till svenska, eller jämtska som i "Heime mett", händer något. Plötsligt når de begåvade multiinstrumentalisterna och sångerskorna fram på ett helt annat sätt.