Man tycker kanske att det inte längre borde gå att spinna romantiska Hollywood-drömmar kring myten om den lyckliga horan. Men det är faktiskt vad den annars begåvade Peter Bogdanovich tagit sig för i sin nya screwball-komedi, ”She´s funny that way”. Helt utan att darra på manschetten.
Filmen är en lövtunn fars om godhjärtade prostituerade som ofrivilligt råkar ställa till det för sina kunder. Särskilt är det Izzy (Imogen Poots) som trasslar till det för Broadwayregissören Arnold (Owen Wilson), en gift man som erbjuder henne 30 000 dollar om hon slutar som callgirl.
När hon, en tid efter att de skilts åt, av en slump dyker upp på en av hans auditions startar en påtagligt bedagad cirkus. Visst leker Bogdanovich med filmhistorien, men det hjälper inte. Scenerna där privatdetektiver gömmer sig bakom stora menyer på restauranger och där män föser in sina älskarinnor i badrummet när fruarna oannonserat dyker upp, är trista – hur självmedvetna de än är.
Visst finns det kvaliteter, särskilt i skådespeleriet. Owen Wilson drar fram sin vanliga, pojkaktigt tafatta good guy, och den kan han bra. Imogen Poots gör sin rollfigur, om inte trovärdig (det är en omöjlig uppgift) så åtminstone charmig. Och Jennifer Anistons sjukligt självupptagna psykolog bär upp de episoder som faktiskt är roliga.
I övrigt tycks ”She´s funny that way” lite trött, besläktad med ojämne Woody Allens misslyckanden – de filmer där det lite kladdigt gubbflåsiga manövrerar ut intelligensen och den spirituella komiken.