Stephen King kommer aldrig att bli kvitt epitetet ”skräckmästare”, hur mycket han än försöker.
Det spelar ingen roll hur många andra genrer – fantasy, pulp noir, alternate history – som den 69-årige King väljer att flörta med; hans ryktbarhet och status som en av världens bäst säljande författare vilar först och främst på hårresande verk som ”Varsel” (1977), ”Jurtjyrkogården” (1983) och ”Det” (1986).
Så när han nu avslutar en trilogi av kriminalromaner med ”Sista vakten” bör man nog mest se det som en lekfull parentes i ett långt författarskap. Boken – som följer efter ”Mr Mercedes” (2014) och ”Den som finner” (2015) – fortsätter historien om den pensionerade polisen Bill Hodges, som på ålderns höst har sadlat om och blivit privatdetektiv.
I denna den sista delen slåss han inte bara mot en ovanligt sadistisk mördare vid namn Brady Hartsfield – för övrigt samma man som han jagade i ”Mr Mercedes” – utan även en aggressiv, livshotande cancer.
Hodges är en lätt patetisk person; snart 70 år gammal är han ensam, frånskild, med en vuxen dotter han sällan träffar och ett skriande behov att känna sig behövd och relevant i en värld som han snart kommer att behöva lämna. Samtidigt förälskar han sig långsamt i den färgstarka karaktären Holly, en mentalt labil kvinna som hjälper honom med hans senaste fall.
Tillsammans börjar de undersöka en rad oförklarliga självmord (Kings ursprungliga titel för boken var ”The suicide prince”, ”självmordsprisen”), där de döda till synes hade allt att leva för. Det går snart upp för Bill och Holly att offren påverkades av en mystisk, utomstående kraft när de avslutade sina liv, och resten av boken är en stundtals förvirrande soppa där hypnotisk viljekontroll och en Ipad-liknande spelkonsol spelar en avgörande roll. Eftersom det redan i bokens inledning står klart vem mördaren är försvinner spänningsmomentet nästan helt – den enda frågan som återstår för läsaren är hur King ska lyckas förklara bokens osannolika, övernaturliga inslag.
Det är i de stycken som Bill Hodges filosoferar över att befinna sig i livets slutskede som ”Sista vakten” fungerar bäst. Stephen Kings styrka har egentligen aldrig varit i att skrämma sina läsare, utan att få dem att identifiera med och känna empati för hans karaktärer. King är en mästare på att måla upp drabbande ögonblicksbilder med små medel, som när Hodges är hos doktorn och har fått veta att hans cancer har spritt sig till levern:
”(Doktor) Stamos tystnar och betraktar honom i en strimma bländande januarisolsken. Sker det inget mirakel är det här den sista januari jag får vara med om, tänker Hodges. Så märkligt.”
Deckare är inte Stephen Kings starka sida, och i ”Sista vakten” är det som att han också inser det själv. De första två böckerna i Bill Hodges-trilogin var ganska ordinära kriminalromaner, men här styrs intrigen av ett paranormalt fenomen som hade kunnat vara hämtat ur en gammal King-skräckklassiker som ”Eldfödd” (1980). Det känns på ett sätt lite trist att han inte kunde hålla sig inom den ”vanliga” världens ramar hela vägen ut, men å andra sidan är det ju bland det skrämmande och övernaturliga som King alltid har känt sig mest hemmastadd. Något säger mig att hans nästa bok kommer att innehålla monster som rör sig i ondskefulla, parallella världar.
Då tror jag också resultatet blir bättre än det här halvhjärtade studiebesöket i privatdetektivernas värld. Skräckmästare, bliv vid din läst.