Drama/Thriller
Titel: Stöld
Visas på: Netflix
I rollerna: Elin Oskal, Martin Wallström, Pávva Pittja
Regi: Elle Márjá Eira
Speltid: 105 min
Betyg: 2
"Glöm inte att din ren inte är din, den är bara ett lån." Repliken, som sammanfattar samernas sympatiska förhållande till sina djur och naturen överlag, uttalas i början och i slutet av "Stöld". Där emellan har den rentunga dramatiken varit hög, i alla fall på pappret.
Historien tar sin början när den nioåriga samiska Elsa blir vittne till hur en svensk man brutalt dödar hennes älskade fjolårskalv. Hon blir skrämd till tystnad, vilket hon tio år senare har ångrat. Stölderna av renarna har bara fortsatt. Den lokala polisen bryr sig föga, trots att alla egentligen verkar veta vad som pågår och att det är den obehaglige Robert (Martin Wallström) som är den skyldige.
Jag vill minnas att romanen av Ann-Helén Laestadius var en bladvändare där man rycktes med och hejade på den kaxiga hjältinnan Elsa (i filmen spelad av den karismatiska Elin Oskal), som utmanar ordningen i den patriarkala samebyn när hon tar upp kampen mot renstölderna. I sin filmiska form lyckas dock inte "Stöld" engagera på samma sätt.
För den absoluta majoriteten av Netflix 260 miljoner konsumenter världen över finns det dock ett nutida Lappland med renhjordar, norrsken och vita vidder att förundras över. Och här finns förstås också en universell historia om bortträngd ursprungsbefolkning i konflikt om naturresurser på platser där klimatförändringarna är som kanske allra tydligast.
Är "Stöld" i regi av norska Elle Márjá Eira en viktig berättelse? Utan tvekan. Men kommer den att göra samma avtryck som Guldbaggevinnaren "Sameblod" av Amanda Kernell eller dokumentären "Historjá – Stygn för Sapmi" av Thomas Jackson? Nej, och det handlar inte om att "Stöld" tillhör en annan genre än de känslomässiga tungviktarna och mer poetiskt lagda exemplen ovan. Thrillermomenten sitter helt enkelt inte där de ska, fotot känns oinspirerat och manuset är lite onödigt övertydligt, vilket förvånar eftersom det är skrivet av Peter Birro.
Det är inte konstigt att ett filmmanus överger spår som finns i romanen men det är märkligt att inte mer kraft har lagts på rollfigurerna, även om Martin Wallström gör sitt bästa för att hans hatfyllda gammpojks-sadist ska få något slags nyans.