Reine Fiske, som mer ser ut som en lurig träslöjdslärare än den gitarrhjälte han är. Här med sin välplågade Strata.
Dungen, eller snarare frontmannen Gustav Ejstes, är pånyttfödd. Från en lite mer inbunden scenpersonlighet – som senast jag såg honom på Katalin för drygt tio år sedan – till en barnsligt glad och publiktillvänd artist. Han rusar runt som en syrad råtta med en tamburin i handen när han inte greppar gitarren eller sitter vid tangenterna, och han har sannerligen inte förlorat sin förmåga att snöra upp publiken i en psykedelisk rockkorsett som får alla att kippa efter andan.
Frågan är, kan det bli så mycket bättre? Ja, i alla fall enligt bandet själva, i ett mellansnack hävdar gitarristen Reine Fiske att gamla Uppsalakultbandet Panta Rei är så bra som något någonsin varit i det svenska musiklivet. Min publikgranne hojtar däremot Rävjunk och nån annan skriker Samla mammas manna tills denne blir hes medan Gustav Ejstes undrar om det finns någon äkta, infödd Uppsalabo i publiken och kallar oss för ”gravhögsfolk”. Som sagt, en uppsluppen fredagskväll var det.
Det är något alldeles unikt över det landskap som bandet byggt upp. Så fyllt av omöjliga korsningar och former att man blir alldeles yr. När Reine Fiske larmar omkring i lekfulla ”Nattens sista strimma ljus” från senaste albumet är det som att 1971 års upplaga av Kebnekaises Kenny Håkansson står på scen och essensen av Hendrix och Eddie Van Halen (med lite fantasi) strålats ned från himlen bara för denna kväll. Och när Ejstes plockar upp flöjten står alla hårstrån som alltid i givakt. Och efter den sirligt orientaliska, alltid lika fascinerande ”Mina damer och fasaner” känns allting som en eriksgata.
Ännu en Katalinkväll med Dungen som är väl värd att minnas.
Men Dungen är som de är, och spelningen går in i ett slags dvala i slutet av ordinarie set innan ”Ta det lugnt” väcker publiken. Vilket är tur, för ”En gång om året”, som får avrunda ordinarie set, blir till en en-gång-i-livet-upplevelse: visst är det en härligt expansiv låt, men under Katalins tak denna kväll skapas ett eget kosmos där textrader som ”Sen blir det vanlig dag igen/ då sitter vi nån annanstans” får en alldeles särskild tyngd samtidigt som allting verkar lätta och sväva i en lycklig tyngdlöshet. Reine Fiskes gitarr skär mot slutet som en smörkniv genom hela lokalen, och tittar man ut genom fönstren har plötsligt en decimeter snö fallit och känslan av att befinna sig i en snöglob, eller en bregottask, är underbart förvirrande.
Dungen kan konsten att snöra ihop ett publikpaket.
Gustav Ejstes varvade friskt mellan instrumenten under spelningen.