Någonstans mitt i setet sjöng Louise Hoffsten sin skört vackra låt ”En vacker värld”. Förutom att det är en fin låt är det bra att i allt detta elände påminna som att det finns mycket som är bra, mycket som gör det värt att leva. Hela hennes framträdande på hemtrevliga Katalin är just en tankeställare på att bredvid sorgen vandrar även glädjen. Det kändes extra starkt då hon själv har fått sin del av livets hårda sidor.
Jag såg henne senast för ett och ett halvt år sedan i Konserthuset. Sedan dess har de tuffa villkoren för kulturen i pandemin tvingat henne att som hon sade ”tvingats avskeda sitt fina band”. Så det blev gitarristen Richard Krantz som fick axla hela bördan av det musikaliska kompet. Fast det gjorde han å andra sidan helt utmärkt, en fin och lyhörd musiker.
Det mindre formatet – och förstås den hemtrevnad och mysiga stämning som alltid präglar Katalin – gjorde att detta framträdande blev en mer berörande och inkännande konsert. Sist jag såg henne var flera av låtarna intetsägande, mer malande rockstandard där hon själv försvann i stöket.
Nu var det Louise Hoffsten i helformat där hon sittande på scenen kunde ta det i lagom takt mellan låtarna. Hon är en fin berättare och har den där speciella närvaron i förhållande till publiken. Upplägget med dinerande publik som satt vid utspridda bord gav känslan av en exklusiv klubb. Vilket inte hindrade den visade entusiasm som spred sig från start. Den visade sig också i ropandet på vilka låtar hon skulle göra som extranummer.
Bäst tycker jag att hon är när hon sjunger på svenska. Hon har ett knippe riktigt bra låtar där: ”Du är speciell”, ”Visst känns det bittert”, ”Slätten”, ”På andra sidan Vättern” och ”Alltid du”. Visst är hennes hits, ”Only the dead fish” och ”Let the best man win” (som framfördes till spretig men entusiastisk allsång) starka kort men just det nakna i svenskan leder henne helt rätt. Nya låten ”Från himlen fallen” – inspelad som duett med hennes nya favorit Albin Lee Mehldau, släpps om någon vecka – visade att det finns mycket kvar.
Visst, samma tryck som hon hade i rösten som yngre finns inte kvar. Men det räcker långt så här och det patinerade i hennes röst förstärker bara det innerliga i texterna. Lägg till ett ofta härligt munspelande.
Det finns kanske ett annat liv på andra sidan Corona. Men även nu finns glädjen. Tack för det.