Drama
Titel: Trolösa
Visas på: SVT och SVT Play
I rollerna: Gustav Lindh, Frida Gustavsson, August Wittgenstein
Regi: Tomas Alfredson
Antal avsnitt: 6
Betyg: 3
Otrohetsdramat "Trolösa" är ett av Ingmar Bergmans mest komplexa och utlämnande självporträtt. Manuset filmatiserades av Liv Ullmann år 2000 och är både lekfullt och hjärtslitande. Erland Josephson fick återigen gestalta Bergmans alter ego i ett mångbottnat och tidlöst drama – ett yngre och mer vågat syskon till den välkända tv-serien "Scener ur ett äktenskap".
Inledningen till "Trolösa" är en blinkning till Henrik Ibsens pjäs "När vi döda vaknar". En åldrad regissör sitter i sitt arbetsrum på Fårö och manar fram en röst ur det förgångna, en aktris vid namn Marianne Vogler. De börjar tala om sina liv, om konsten och skådespeleriet, och tvingas båda två konfrontera bortträngda minnesbilder. Äktenskapsbrott och otrohet – Bergmans favoritämnen – och varsamt skildrad mänsklig vånda smyger fram över filmduken. En av dåtidens kritiker konstaterade: "Orden dominerar, medan bilden illustrerar."
I Tomas Alfredsons nygjorda tv-serieversion är det precis tvärtom. Ett passionerat och stökigt triangeldrama där bilden dominerar, och mycket lite lämnas åt tittarens fantasi. Den nya "Trolösa" börjar utan psykoanalytiska krusiduller. Med sammetskostym och cigarett i mungipan kliver regissören David (Gustav Lindh) in i vännerna Mariannes (Frida Gustavsson) och Markus (August Wittgenstein) hus och från den stunden är alla, inklusive det storögda barnet Isabelle (Poppy Klintenberg Hardy) ständigt kåta, missförstådda och personlighetsmässigt häpnadsväckande underutvecklade.
Ingmar Bergmans och Liv Ullmanns drypande dialoger och suggestiva spökgestalter lyser med sin frånvaro, liksom de innovativa dramaturgiska greppen, trots att Tomas Alfredson har flyttat fram handlingen 30 år. Bergmans borgerliga våningar har ersatts av 1970-talsgrälla tapeter och prylar, och det vänstrande paret reser inte till Paris år 1949 utan till Bratislava år 1979.
Lena Endre är med i båda versionerna av "Trolösa". Hos Tomas Alfredson spelar hon en äldre deprimerad Marianne som av oförklarliga skäl fortfarande trånar efter David. Liv Ullmanns film ställde skådespelarna i centrum och bildspråket var hängivet teatralt. Kanske har skådespelarkonsten sedan dess spelat ut sin roll. Alfredsons uttryck är närmast dokumentärt, med ett grynigt varmt filter på kameralinsen. Det är snyggt, men inget mer.