I slutet av ”Trettondagsafton” talar Narren om ”the whirligig of time”. En snurra, en tortyrliknande karusell, är tiden. Åsa Melldahl tycks ha tagit vara på detta i sin uppsättning på Dramaten. Föreställningen rör sig nämligen cirkulärt från vinter till vinter. I första akten faller snön stilla över scenen för att i den andra förvandlas till blommande vår och till slut till julgranspyntad vinter igen.
Det inte dumt tänkt. Shakespeares komedi rör sig ju också i ett slags cirkel, där de tilltrasslade intrigerna till sist löses upp i en befriande återställelse. Här skulle man, snarare än den klassiska bågen, kunna tala om en dramaturgisk cirkel. Cirkeln sluts, kaoset övervinns och den på samma gång ursprungliga och förhärligat nya ordningen återställs. Det finns något djupt mänskligt och oerhört tillfredsställande i denna rondots form. Vi tycks vara gjorda för att tänka i cirklar.
I ”Trettondagsafton” får de stackars karaktärerna jobba hårt inuti dramats rondör. Här är det som bekant köns- och identitetslekar som ligger till grund för en rad kärleksförväxlingar som på ett förvånansvärt modernt sätt sätter heteronormen i gungning. Förvirringen är, som sig bör, total.
På Dramaten har man tagit vara på det karnevaliska, med Jan Tavares levande musik och Lindy Larssons sjungande narr som bärande inslag. Till en början vill dock feststämningen inte riktigt infinna sig. Det känns en aning redovisande, som om texten liksom ligger ovanpå spelet, som om texten helt enkelt inte riktigt hunnit sätta sig i kroppen. En känsla som trots att den lättar under föreställningens gång aldrig helt går ur. Här finns dock en hel del att glädjas åt: Sofia Pekkaris både rytmiska och melodiösa språkkänsla. Andreas T Olssons härligt imbecille Bleek af Noosen. Lena Lindgrens fantasifulla kostymer. Bengt Gomérs snygga scenografi, inspirerad av Middle Temple Hall i London där Shakespeares pjäs spelades redan 1602.
Men trots detta; helt tillfredsställd känner jag mig inte förrän alldeles mot slutet, i återställelsens ögonblick, då allt till sist ställs tillrätta igen. Om detta ska uppfattas som ett tecken på att uppsättningen fram till dess lidit av betänkliga skavanker eller som ett bevis på att dess cirkulära och karusellartade dramaturgi effektivt gjort sin verkan, det låter jag förbli en öppen fråga.