Seriebok
Klara Wiksten
Mors dag
Galago
Vid en första anblick ser Klara Wikstens sorgesamling "Mors dag" inte mycket ut för världen. Bilderna är tecknade i blyerts, linjerna är långt ifrån raka och perspektiven verkar ha tagit ledigt från alla logiska regler. Överallt finns rester från felaktiga streck som bara är utsuddade till hälften. För ovana alternativserie-läsare är kanske jämförelsen med barnteckningar inte långt borta.
Inte ens läsbarheten är prioriterad – om ett ord inte ryms på en rak linje får det helt enkelt svänga av, runda objekt. Det är provocerande enkelt – men samtidigt lustigt befriande att misstagen får vara en del av slutprodukten. Och det är trots allt inte i teckningsstilen som storheten i "Mors dag" ligger.
Klara Wiksten gestaltar med stor kärlek människor som har förlorat sina mödrar i unga, formativa år. De har mist bra mammor, dåliga mammor, alkoholiserade och psykiskt sjuka mammor. Författaren har själv förlorat en förälder i unga år, dock är berättelserna i boken fiktiva.
När hon rör sig kring detaljer i sorgens irrationalitet och förlustens avgrundsmörker är det som allra bäst. Hur en träflisa som har lossnat från den döende mammans säng plötsligt blir ett livsviktigt föremål att bära med sig. Hur sorgen kan lägga sig i en speciell punkt på ryggen som aldrig riktigt slutar göra ont, även om läkarna säger att allt ser bra ut. Hur obearbetade känslor kan växa till en öronbedövande tystnad.
Klara Wiksten är hela tiden lojal med sina seriefigurer, oavsett om de arrangerar en symbolisk begravning vid rökrutan på en psykiatrisk tvångsvårdsavdelning, söker svar i häxkonster eller bryter ihop på någon annans bröllop. Samma kärlek till de mest utsatta märktes i hennes förra seriebok "Hjärnan darrar", som hyllar människor på institutioner för arbetslösa, platser som författaren själv har erfarenhet från.
Gemensamt för många av seriefigurerna i "Mors dag" är drömmen om att bli vaggad i en famn, eller att bli omsluten av en livmoder. Ett slags romantiserad bild där moderskapet får symbolisera den ultimata och ouppnåeliga tryggheten. Något som både kan och bör problematiseras. Samtidigt, i en tid präglad av instabilitet på alla fronter – vem drömmer inte om att bara få vila i total trygghet? På ett sätt blir seriefigurernas längtan en symbol som nog alla kan identifiera sig med.