Drama
Titel: Min enastående mamma
Visas på: Bio
I rollerna: Penélope Cruz, Luana Giuliani, Vincenzo Amato
Regi: Emanuele Crialese
Speltid: 97 min
Betyg: 2
Grälla mönster och bredaxlade kavajer fyller Roms gator. Det är 1970-tal och filmens kärnfamilj bor i ett flott nybygge med Peterskyrkan hägrande vid horisonten. Barnen är dock tillsagda att akta sig för att korsa sädesfälten, för på andra sidan bor samhällets mindre välbärgade i baracker och skjul.
Men trots att mor och barn i filmens inledning fyrar av en frigörande dans i vardagsrummet är allt inte frid och fröjd innanför hemmets fyra väggar. Fadern är sinnebilden av en sydeuropeisk patriark: auktoritär, våldsam, självupptagen och notoriskt otrogen. Olyckligt för den förtryckta hustrun, då filmen utspelar sig i en tid och kontext där det anses mer lämpligt för en misshandlad kvinna att ta in på sanatorium för att "lugna nerverna", än att skilja sig från sin make.
Patriarkens närvaro påverkar förstås även barnen, i synnerhet den drömmande Andrea som får ständiga reprimander för att hen beter sig mer som en pojke än en flicka. Till sin mamma har Andrea dock en speciell relation och tillsammans hyser de en förkärlek till bus och upptåg.
Filmens svenska titel ligger ganska långt ifrån originalets "L'Immensità" och är ett uppenbart försök att väcka associationer till Pedro Almodóvars succéfilm "Allt om min mamma" från 1999. Där spelade en ung Penélope Cruz en biroll; nu befinner sig hennes något fårade och desto mer karismatiska gestalt i handlingens centrum. Perspektivet är dock främst de tre barnens och stundtals påminner den förhöjda tonen i skildringen av deras lekar och bråk, samt av den hotande mörka vuxenvärlden, om Carlos Sauras betydligt bättre "Ana" från 1976.
"Min enastående mamma" skiftar mellan vardagsrealism och melodram, med drömska och övernaturliga inslag som vid flera tillfällen tar formen av krystade sång- och dansnummer. Den rätta tonträffen infinner sig dock aldrig. Den lösa formen är förmodligen tänkt att efterlikna minnesfragment från en uppväxt, men känns mest schematisk. Andrea får ett kärleksintresse från slumkvarteren och pappan gör sin sekreterare gravid, men regissören Emanuele Crialese lyckas aldrig väcka publikens engagemang. Intrycket blir det av en film utan övertygelse, där tårarna luktar glycerin och lyckorusen känns plastiga.