Carl-Göran Ekerwald är en mångskrivande person med stor produktion i alla möjliga genrer. Ibland lyckas han utmärkt, andra gånger sviktar både käll- och självkritiken. Vid fyllda 90 är han alltjämt aktiv och hans senaste, just utkomna bok heter ”Kom, madame, fru”. Den handlar om hans fyra år långa relation med den något yngre Sigrid Kahle fram till hennes död i cancer nyårsafton 2013. Nu, mindre än ett år efter, lägger han fram en minnesskrift som samtidigt är en kärleksförklaring till den sena livskamraten. Hastigt hopkommen, således, men kanske just därför så improvisatoriskt frisk i tonen.
Citat ur dagböcker och brev blandas med lösare hågkomster samt reflexioner i alla möjliga ämnen. Båda var bokslukare av stora mått och samtalsämnen saknades aldrig. Vanorna kunde gå isär, för hans del t.ex. whisky och cognac, för hennes Coca-Cola och lösgodis. Han beskriver sig själv som sangviniker medan hon då och då fick skrämmande koleriska utbrott. Men båda gillade att umgås med vänner, och som före detta hustru till en tysk diplomat kände hon mängder med fint folk världen över. Utrikesresor stod på programmet in i det sista.
Existentiella frågor blev allt viktigare ju mer slutet närmade sig. Troende var ingen av dem men båda läste Bibeln och mystiker från såväl öst som väst. En gemensam favorit var Mäster Eckhart. Finns det ett liv efter detta? Knappast troligt, fast vem vet. Ges det i så fall ett återseende på andra sidan? Den frågan tränger sig på när den ena av två älskande står inför döden.
För Ekerwalds del dominerar glädjen över den svunna gemenskapen, inte bitterhet och sorg. Det är den känsla som genomsyrar hans färgstarka äreminne över en märklig kvinna.