Dokumentär
Titel: Ultras
Visas på: Fyrisbiografen
Regi: Ragnhild Ekner
Speltid: 89 min
Betyg: 3
Indonesien, Italien, Sverige, Marocko och många fler länder besöks när filmaren Ragnhild Ekner reser runt i världen och pratar med ultras – fanatiska fotbollsfans som lever för sin klack. De organiserar sig i den lokala föreningen, syr och målar enorma "tifos" (läktarbanér), eller slår sönder den lokala puben.
Anonyma ultras både beklagar och ursäktar huliganvåldet. Vissa menar att det är politiker och poliser som provocerar fram våldet, och ser stöket som en kritik mot en repressiv samhällsmakt. Det är inte helt lätta argument att svälja och subkulturens företrädare säger att deras motivation för verklighetsflykt är svår för utomstående att förstå. "Ultras" lyckas ändå stundtals fånga den hypnotiska lockelsen, med poetiska sekvenser på folkhav med adrenalinpumpade ansikten som kastas mellan hopp och hat.
Intervjuerna nyanserar delvis bilden av ultras, som vittnar om gemenskapen som en ventil för klass- och könsförtryck, eller som en röst åt progressiv politik. Det hade inte skadat med en påminnelse om att fotbollsarenans starka kollektiva energi också kan kanaliseras för motsatsen, som när Mussolini använde fotboll för att främja fascismen på 1930-talet, och hur samma ideologi delats av exempelvis Lazios fans.
Men "Ultras" är inte journalistik, utan mer en okritisk predikan för de redan frälsta – ett välformulerat kärleksbrev till en brölande machokultur. Frågan är hur många gånger som du egentligen pallar se någon skrika av lycka över ett fotbollsmål?