Om sina tidiga år har Per Wästberg berättat både i flera utgåvor av ungdomsårens dagböcker och i ett par memoardelar. Med ”Erik och Margot – en kärlekshistoria” gör han ännu en återresa till denna tid. Även om den till det yttre är ett försök till en dokumentär rekonstruktion av vad som en gång hände, skulle den nya boken utan svårighet även kunna betraktas som en roman tillhörig den kärlekssfär där författaren vistats tidigare. Mest uppmärksammat i den trilogi som inleddes med Vattenslottet. Under läsningens gång är det heller inte utan att man föreställer sig att Per Wästberg, med den osedvanliga intuition han äger, någonstans inom sig kände på sig vad som pågick.
Erik och Margot är berättelsen om den nära relation som Per Wästbergs pappa och hans moster upprätthöll under 17 års tid, fram till pappans död. Fastän han kände till den redan när memoarvolymerna om samma tid skrevs, nämns den inte där med en stavelse. För Per Wästberg själv skulle det dröja till 2004 innan han fick detaljerna klara för sig. På tröskeln till en förödande Alzheimer berättade Margot vad hon kom ihåg. Ändå hade de umgåtts alltsedan Per föddes. Närheten i ålder och släktskapen hade möjliggjort ett kamratskap av varmaste sort. Inte utan en del sinnliga komponenter.
Det kanske mest anslående med detta kärleksförhållande är, att de bägge kontrahenterna lyckades hemlighålla det för sina närmaste under alla år. Barnen varken såg eller visste någonting. Inte heller Eriks hustru Greta. Att Erik och Margot arbetade tillsammans, hon som hans sekreterare, gjorde naturligtvis sitt till. Men de umgicks samtidigt dagligdags med hela familjen och tillbringade somrarna tillsammans på Solgård vid Trälhavet. I samband med de tidigare minnesböckerna har det funnits skäl att fråga, om det inte fanns någon friktion någonstans bland alla upplevelser från barndomen, ungdomsåren och studietiden. Sitt förhållande till pappa Erik har sonen Per hela tiden framställt i ljusast möjliga färger. Likaså har mammans utrymme varit ytterst begränsat i memoarerna.
Kanske finns en del av svaret i den här boken. Det som pappa Erik och moster Margot gömde på var en hemlighet så djup och omfattande, att allt annat framstod som oväsentligt. Per Wästberg skildrar hur det hela började med vad som närmast var en våldtäkt från pappans sida. Och hur denna händelse sedan kom att bli avgörande för Margots hela fortsatta liv. Av allt att döma fann hon sig till rätta i att ha det så. Även Erik inrättade sin tillvaro från dessa förutsättningar. Självfallet finns det en moralisk dimension i detta förlopp och dess hemlighetsmakeri med alla lögner, allt bedrägeri och all dubbelmoral. Det var sådant som Henrik Ibsen brukade fundera över.
Eftersom ingenting läckte ut och ingen därigenom heller kom till skada, och man undvek den skandal som annars hade blivit följden, framstår dock det problemet knappast som det tyngst vägande i den här berättelsen. Så går en romanförfattare till väga med kärleken som viktigaste tema. Det är i den rollen Per Wästberg skrivit sin bok. Det accepterar man gärna. Även om frågan kvarstår, vad författaren själv känt inför sin mentor och förebild, när också han själv var indragen och delaktig i och utsatt för falsariet. Antydningar i den vägen saknas visserligen inte. Men åtskilligt förblir här ouppklarat. Allra mest temperamentsfull blir boken i stället när Erik Wästbergs jordfästning omnämns och det tomma griftetalet vid det tillfället späckat av klyschor.
Medan Per med Margots hjälp letar efter minnesspåren från kärleksrelationen, växer också ett porträtt fram av fadern, något som kanske blivit det allra viktigaste syftet med boken. Det att ännu en gång få komma den alltför tidigt bortgångne Erik nära, som ändå och trots allt hade ett avgörande inflytande på det mesta. Där bara fragment återstår får den diktande fantasin och dess hypoteser fylla ut mellanrummen. I samband med den judiska släkten på moderns sida förmedlas en hel del närbilder av livet i det nazianstuckna Stockholm i slutet på 1930-talet. Margots liv, både i relationen utanför vanliga begrepp med Erik och tiden efteråt, är ett gripande livsdrama. Allra mest har det dock blivit pappans bok och i den bemärkelsen skildras med en stilkonst i den högsta skolan ett kärleksförhållande utan gränser och en trofasthet som nog söker sin like.